Gamla myter avlivas i ny bok om Bellman
Bellman-myten skapades av skalden och akademimedlemmen Johan Henric Kellgren. I det företal han skrev till 1790 års utgåva av Fredmans epistlar påstår han att Bellman alltid är sig själv. Detta innebar för samtidens romantiker att denne skrev sina verk i ögonblickets ingivelse, därtill driven av gudomlig inspiration.
Inte alls, säger Lars Lönnroth, utan hävdar att Bellman "nästan aldrig är ´sig själv´" i det han skriver utan oavbrutet spelar utmejslade roller som vuxit fram medvetet under "planmässigt komponerande och omsorgsfullt bearbetande".
Så skrider professorn till verket för att bevisa sin tes. Han gör det, stöttande sig på bland andra numera avlidne Bellman-kännaren Gunnar Hillbom. Ett steg i taget lyfter han fram hela den textmassa av okända och bortglömda verk som ingen hittills brytt sig om. Där finns religiösa dikter, översättningar och misslyckade försök i en rad genrer, från skämttidningens till operans. Genant servila dikter och brev till kungen, Gustav III, finns också med. I vissa av dessa försöker Bellman tigga till sig drägligt uppehälle och litterär respekt, fattig som han är och nedvärderad på grund av sina burleska och obcena visor till Bacchus och Fröjas lov. Bland tiggartexterna finns ursprungsversionen av Fjäril vingad, som från början var en bön om att hans fru Lovisa måtte få bli husföreståndarinna på Haga slott. Ljuva karneval! är sprängfylld av härliga exempel med analyser inte bara ur Bellmans ihjältigna författarskap utan också ur Fredmans epistlar, Bacchi orden och Fredmans sånger. Hela tiden visar Lönnroth på hur Bellman slipar sin stil genom alla sina misslyckade försök fram till det mästerskap som kännetecknas av blandningen av högt och lågt, av anakronismer och tvetydigheter, och som så småningom fick sin fulländningi epistlarna. Flera av stildragen kom för övrigt att anammas av våra studentspexare.
Man påminns oavbrutet om hur intimt Bellmans konst hörde samman med det muntliga framförandet inför publik. Och man inser varför han inte fått internationella efterföljare - inte ens skandinaviska - förrän i dessa sena dagar, då estradvirtuoser som ryssen Vladimir Vysotskij och andra följt i Bellmans spår.
I Sverige förde Lars Hjortsberg, sin tids främste skådespelare, Bellman-traditionen vidare in i 1800-talet.. Han hade själv hört skalden framträda. Senare begrep ju Birger Sjöberg och Evert Taube vad det handlade om.
Människan Carl Michael finns inte i texterna, slår Lönnroth fast. Istället döljer sig Bellman hela tiden bakom en mask och ändrar attityd och genre efter den publik han för tillfället har. Lönnroth belyser också här med exempel. De flagrantaste är från skaldens sista tid på 1790-talet, då denne sitter i en iskall, loppinvaderad cell på Stockholms slott för att han inte kunnat betala sina skulder. Han är döende i lungsot, ställd under förmyndare och hotad av förestående konkurs.
Ändå utstrålar den "Levernesbeskrivning" han påbörjar i häktet humor och charm och ger belägg för Lönnroths tes att Bellman aldrig tar av sig masken och att hans huvudavsikt alltid är att roa. Till och med i de många texter där dödsångesten förtätas gör Bellman dråpliga piruetter till publikens fägnad genom val av ord och liknelser.
Lönnroth verkar minst sagt irriterad på dem som trott sig kunna skriva Bellman-biografier utifrån Bellman-texter och man tvingas hålla med honom. Den ende han tycks muttra ett "nåja" åt är Ernst Brunner, som valt att skriva en roman och inte en regelrätt levnadsbeskrivning. Men hur strängt Lönnroth än avfärdar tanken att man skulle kunna ana människan bakom Bellmans masker så tycker man sig ändå skymta dragen av en slarvig, vänlig, stollig, genial och plågad människa med gudomligt överseende med egna och andras svagheter.
Så jobbar vi med nyheter