Gammalt, aktuellt kvinnoöde
Vackert tonsatt, komiskt kvinnoporträtt. Harriet hade lika gärna kunnat vara född 100 år senare.
Skådespelaren Jannike Grut och musikern Nanna Walderhaug i pjäsen Harriet L. foto:merete grut
Foto: Foto: Merete Grut
Dåtidens förutsättningar med sjukdomar och krig finns med som fond till berättelsen och det är tuberkulos som till slut tar livet av Harriet när hon bara är 31 år gammal. Innan hon riktigt hunnit börja med livet.
Den röda tråden genom de olika scenerna är tonsatta dikter av huvudpersonen själv. Vissa av dem är djupt tragiska, andra komiska. Jag känner igen mig i den unga Harriet som inte riktigt vet vad hon vill, bara att hon vill. Som är på väg, - dock oklart vart. Som inte vill inordna sig i mossiga mönster. Det tror jag att de flesta gör. Oavsett ålder. Föreställningen om Harriet känns därför som att den skulle kunna handla om lite vem som helst. Att det är en specifik persons biografi glöms snabbt bort. Likaså att berättelsen utspelar sig för 100 år sedan.
Men en sak hör dåtiden till och det är att en 31- årig kvinna dör på ett svenskt sanatorium. Och hon gör det till sina egna vackra ord:
Tag mig, - Håll mig,
- Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand, - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig, - du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på
min panna.
Än en liten stund är vi två.
Så jobbar vi med nyheter