Den lite speciella titeln på Jonas Gardells romantrilogi, "Torka aldrig tårar utan handskar" får sin förklaring redan i det första kapitlet i del ett. Ett ungt vårdbiträde tar hand om en aidspatient som ligger på sitt yttersta. När han gråter torkar hon hans tårar med ovansidan av handen, varpå hon får en skarp tillsägelse av sjuksköterskan bredvid: "Torka aldrig tårar utan handskar!"
Episoden illustrerar på ett konkret sätt den paranoia som rådde i 80-talets samhälle kring den nya sjukdomen.
Jonas Gardells roman handlar om en grupp män i Stockholm som på olika sätt drabbas av aids-epidemins utbrott. Huvudpersonerna Rasmus och Benjamin träffas och drabbas av kärleken, men man anar att allt ska tas ifrån dem. Att Benjamin är ett Jehovas vittne komplicerar intrigen på ett intressant och rätt dråpligt sätt. Han får det inte lätt att komma ut ur garderoben.
Gardell skriver om sin ungdom och han gör det riktigt bra. Han var en av dem som befann sig mitt i den här miljön och såg sjukdomen ta hans vänner och bekanta. Och det märks att det är en personlig historia - han skriver med energi och passion.
Fiktionen bryts med jämna mellanrum av mer essäistiska partier där Jonas Gardell berättar om situationen för homosexuella under 1900-talets andra hälft. Särskilt fokus lägger han på det tidiga 80-talet, den tid då märkliga sjukdomar började dyka upp bland homosexuella män. Det tog tid innan vetenskapen hann ikapp sjukdomen och identifierade den som aids. Innan dess var det många som hann gå under.
De föreläsande kapitlen är tyvärr något som sänker tempot betänkligt i romanen och själv får jag impulsen att bläddra fram till handlingen igen. Hade jag varit Jonas Gardells redaktör så hade jag bett honom väva in dessa partier i romanhandlingen och göra dem fiktiva.
Den här historien har inte berättats i skönlitterär form förut trots att över 25 år har gått sedan aids-epidemin utbröt. Det är en angelägen berättelse och Jonas Gardell är rätt författare för den. Hans särskilda öra för vardagliga dialoger, sånt där som man slänger ur sig utan att egentligen tänka på det, gör att man kommer personerna nära.
Det känns också rätt befriande med en svensk författare som vågar ta ut svängarna känslomässigt. Jonas Gardell balanserar ständigt på gränsen till det patetiska, och det är i viss mån det som gör romanen så bra. Efter att hans tidigare böcker mer och mer gått mot det reducerade och avskalade uttrycket släpper han här sargen och breder ut sig rejält. Berättarglädjen är uppenbar trots det dystra ämnet.
Nästa del i trilogin planeras utkomma våren 2013. Det ska bli spännande att fortsätta följa Rasmus och Benjamins framfart i 80-talets Stockholm.