Vi sitter en tisdag förmiddag i foajén vid Almedalsbiblioteket. Det är september och regnet har öst ned hela morgonen. Under mindre blött förhållande skulle Gertrud Lyrung just nu vandra runt med en grupp turister, men i dag kom det ingen.
Om några veckor får hon dock långväga gäster hem till sig. Det är pastor tillika god vän Remi Emongo och hans fru som ska stanna i sex veckor. De bor i Benin i västra Afrika och arbetar med välgörenhetsprojekt som till stor del finansieras av Gertrud Lyrung. Varje krona hon får in på vandringarna går till socialt hjälparbete i Benin. Det är cirka 4 000 personer per år som går hennes vandringar och åker med på bussturer till Fårö. Det handlar alltså om ganska många kronor.
Ville bli missionär
Pengarna går bland annat till ett barnhem, handikappade, aidssjuka, skolgång och skolmaterial, medicin, tak över huvudet, moskitnät, rullstolar med mera.
Hon kom i kontakt med pastor Remi 1993 i samband med att verksamheten på en flyktingmottagning i Visby skulle upphöra. Han var en av två flyktingar som gärna ville stanna kvar på Gotland och Gertrud Lyrung erbjöd dem rum i sitt hus. Efter en tid blev dock utvisning ur Sverige ett faktum, men vid det laget hade de etablerat en djup vänskap.
- Vi har väldigt mycket gemensamt. Samma passion och samma längtan i vår livsuppgift.
Livsuppgiften är som den devis Gertrud Lyrung skrev när hon studerade till lärare, och som hon än i dag bär med sig: "Gör vad du kan - med de gåvor du har - på den plats där du är - just nu".
- Det handlar om att leva i nuet och göra det bästa av de resurser man har till sitt förfogande. Man kan inte göra allt, men man kan göra något, förklarar hon.
Gertrud hjälpte Remi och hans familj att flytta till Benin, ett lugnare och säkrare land än Kongo (Brazzaville) som Remi hade flytt ifrån.
Gertrud är uppvuxen på en gård i Havdhem, ett frikyrkligt hem inom baptismen.
- Jag drömde om att bli missionär när jag var liten, det var min största längtan.
När baptistförsamlingen i Visby upphörde gick hon över till pingstkyrkan. Missionär blev hon som bekant inte, men hon når på sitt sätt ut till många ändå och det är i kristendomen hon har sin plattform.
- Det är livsglädje. Den hjälper mig i alla situationer. Jag är väldigt beroende av Guds hjälp i allt vad jag företar mig, säger hon.
Hur ofta ber du?
- Hela tiden. Det finns en relation, en inre gemenskap, frid och glädje i det. Även när man känner sig helt uträknad så finns den inre tryggheten kvar. Det finns många fler dimensioner i livet än vi tror.
Skoltrött blev lärare
Sex år i folkskolan var ett tråkigt måste, tyckte Gertrud som barn.
- Jag minns den dagen då jag gick hem från skolexamen i sexan och jag tänkte "aldrig mer en skolbänk".
Trots det blev hon lärare. Eftersom hon inte hade realexamen gick hon på folkhögskola i Dalarna och kom sedan in på det fyraåriga folklärarseminariet i Gävle.
Efter examen flyttade Gertrud tillbaka till Gotland och började jobba på en skola i Buttle. Efter tre år fick hon en tjänst i Visby och jobbade större delen av sitt yrkesverksamma liv på mellanstadiet i Södervärnskolan.
Sin blivande make Erling Lyrung träffade hon redan under tonåren. De gifte sig året efter Gertruds examen och efternamnet kommer från hans barndomshem Lyrungs i Lye. Vigseln hölls i baptistkapellet i Havdhem 1956.
- Vi hade ett stort gotlandsbröllop med 20 tärnor och marskalkar, spelmän och småtärnor. Det var 26 personer i följet. På kvällen kom nära 1 500 personer för att se brud (brudvisning, red. anm.), berättar hon och ler vid minnet.
Erling Lyrung jobbade först som kontorist och sedan inom fångvården. Han dog 1993.
Guide i nära 50 år
Karriären som guide började med en kurs under 1960-talet med turistguiden Agne Jonasson. I samband med en busstur runt Visby fick deltagarna själva agera guider och hon blev uppmuntrad att fortsätta. Hon blev flitigt anlitad för att guida bussresor och sedan dess har arbetet som guide varit en del av hennes liv.
Hon har också varit politiskt aktiv inom Folkpartiet och var under några år sociala nämndens ordförande i dåvarande Visby statskommun. I dag är hon inte partipolitiskt aktiv och om Folkpartiet säger hon "Det är inte alls det samma", och nämner bland annat kärnkraftsfrågan samt det sociala arbetet som hon tyckte var bättre på hennes tid som politiker.
Tre önskningar
Vad är viktigt som guide undrar jag och får svaret "Fötterna och huvudet".
- Jag alltid önskat mig tre saker, säger hon sedan.
- Jag har alltid önskat att jag kunde sjunga och spela. Så skulle jag vilja ha lite mer fallenhet för att dra skämt. Lättare för att skoja till saker och ting och vara underhållande i olika sammanhang. Den tredje saken är ett bättre minne, jag har svårt att komma ihåg namn och känna igen folk.
Jag tillåter mig att skratta. Här har vi suttit och pratat i långt över en timme, mest Gertrud förstås. Hon har berättat sin livshistoria för mig, med årtal, namn och detaljerad information och tydliga minnesbilder från olika situationer. Utöver det har hon hela Visbys historia i huvudet. Att hon skulle ha dåligt minne, det var roligt sagt.