Gick vi på en blåsning om ubåtarna 1981?

En långvarig föreställning startade under natten den 27 oktober när den sovjetiska ubåten med beteckningen U 137 av typ W som i "Whiskey", i ytläge med full fart och tända lanternor, rände upp på en grynna i Gåsefjärden syd om Karlskrona. Och inom militärt skyddsområde dessutom.
Det blev startskottet för en lång period av mer eller mindre bekräftade kränkningar i svenska vatten av vad som uppgavs vara ubåtar tillhöriga Warszawa-pakten. Nu var inte problemet helt nytt. Sedan mitten av 1960-talet kom ofta siktrapporter som kunde tyda på att någon form av undervattenverksamhet förekom i anslutning till den svenska kusten.

Utredningar följde
Efter en tid av intensiv och spektakulär ubåtsjakt främst i vattnen kring Hårsfjärden, kulminerade händelserna i och med att den svenska regeringen avgav en synnerligen skarp protest till den dåvarande sovjetiska ledningen. Som givetvis avvisade alla antydningar om att man kränkt svenskt territorium.
Officiella utredningar följde, varav den tredje i ordningen engagerade en svensk diplomat Mathias Mossberg. Som i dagarna har utkommit med en bok "I mörka vatten" med undertiteln "Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan" på Leopard förlag.Författaren var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning och i den påföljande Säkerhetspolitiska utredningen 2002.
När nu Mossberg redovisar sin personliga tolkning av utredningen, får vi en tredje alternativ förklaring till vad som egentligen hände.

Böcker skrevs
Den första boken i ämnet "Ubåtsvalsen" från 1985 skrevs av journalisten Ingemar Myhrberg, som hävdade att det aldrig var fråga om några ubåtar. Utan enbart ett försök från marinens sida att få mer pengar till ett försvagat ubåtsjaktförsvar. Han underkände därmed alla försök till identifiering. Så länge man inte fick upp någon ubåt fanns det inga ubåtar enligt Myhrberg.
Nästa bok kom 2005, "Under den fridfulla ytan" författad av den då pensionerade kommendören Emil Svensson, som bland annat var en ledande person i marinens analysgrupp. Och arbetade därefter i nära samarbete med regeringen under samtal med ryssarna.
Svensson hävdar bestämt i sin bok att ubåtarna tveklöst kom från Sovjet, och tyckte sig ha bra på fötterna vad gällde underlaget i bevisföringen. Något som dock, när man nu har tillgång till mer tillgängligt material, har svårt att instämma i. För att använda en juridisk term - den som starkast bär sannolikhetens prägel är den tolkning som Mathias Mossberg gör i sin bok.

Information saknas
Att information fortfarande saknas stärks av Mossbergs besked om att man "städade" i det kvarvarande bevisunderlaget så sent som under 2001 års utredning. Stora delar av ÖB:s krigsdagbok har försvunnit, liksom väsentliga registreringar som var grunden till påståendet om varifrån ubåtarna kom.
Den som anklagade sovjeterna och Boris Jeltsin hårdast var dåvarande statsministern Carl Bildt. Men som nu kanske har fått tillgång till mer trovärdigt underlag, eftersom han tillsammans med Leif Leifland till och med vägrade ställa upp på att bli intervjuad av utredaren Ekéus. Bildt avstår numera helt från att vidare kommentera vad som hände. Något som även förvånar Emil Svensson.
Ett allt mer trovärdig scenario kan ha varit, att i grunden pågick redan ett samarbete mellan det svenska marina försvaret och USA för att testa det svenska ubåtsförsvarets effektivitet. Enligt ett avtal som givetvis inte kunde ges offentlighet i det "neutrala" Sverige.
Amerikanarna hade tillgång till en lämplig mindre ubåt - den atomdrivna NR-1 som var försedd med lastvagnhjul för att kunna ta sig fram på havsbotten. Använd av Navy Seals och CIA för att lägga ut avlyssningsutrustning invid exempelvis telekablar. Mönstrade bottenspår dokumenterades bland annat vid Klintehamn och i Kappelshamnsviken.

Anonym ordergivning
Samövningen kan ha pågått en tid vilket förklarar de observationer som gjordes innan grundstötningen i Blekinge. Så gick då ryssarna på grynnan vilket sannolikt kom som en skänk från ovan för en mycket liten grupp i övningsledningen. Nu kunde man lugnt fortsätta.
Men när det hettade till lite för mycket i Hårsfjärden kunde man trampa på bromsen. Vilket kan vara förklaringen till den märkliga anonyma ordergivning som gavs med förbud att utlösa mineringar även när man registrerade säkra passager över kontrollplatserna. Framtida eventuella av misstag visade periskop var givetvis ryska - det blev i allmänhetens och massmedias ögon alla U-137:s kompisar från den sovjetiska Östersjömarinen.
Den amerikanske utrikesministern Caspar Weinburger och många med honom har sedermera gjort uttalande som alla pekar mot att USA arbetade tillsammans med det svenska försvaret. Men alltid enligt gjorda överenskommelser. De som fortfarande tror att vi hade besök av ryska ubåtar har dock avfärdat alla Weinburgers uttalanden som struntprat från en gammal man.
Intervjun i SVT2 i mars 2000 återges i sin helhet på originalspråket i boken. Att detta utbytet med USA har varit framgångsrikt framgår klart när en svensk ubåt och dess besättning under långa perioder senare tjänstgjort i amerikanska vatten för att ge amerikanska marinen möjlighet att jaga en tyst ubåt. Tjänster och gentjänster kan ges på alla nivåer inom försvaret.

Ett värdefullt inlägg
I en tid när allt fler inser att det svenska försvaret sedan länge är kraftigt NATO-anpassat, är det inte svårt att inse att denna anpassning startade mycket tidigare än de flesta har förstått.
Mathias Mossbergs bok är ett värdefullt inlägg i en fortfarande för allmänheten oklar historia. Och ger en mycket god insikt i hur 2003 års ubåtsutredning arbetade och ger en trovärdig förklaring till vad som verkligen hände.