Gisslan hos mullorna
Ändå var frisläppandet och de hemliga förhandlingar som föregick det något som kan ha förskonat oss från ännu ett krig. USA:s flotta ligger som bekant stridsberedd vid iranska gränsen. Bush hade inte snålat på hotelser.
Det hela aktualiserar förra gången mullorna i Teheran tog gisslan. 1979 togs hela amerikanska ambassaden till fånga och hölls inspärrad i 444 nästan outhärdliga dagar. Ett år och 3 månader! Om detta berättar Mark Bowden i en andlöst spännande tegelsten på 600 sidor, "Ayatollans gäster" på Prisma bokförlag.
*
1979 såg både Iran och USA annorlunda ut. I USA styrde den till synes milde Carter med före detta b-skådisen Ronald Reagan lurande i vassen inför 1980 års presidentval. Vänstern var stark i media och på universiteten efter vietnamkriget. I Iran hade shahen just störtats från påfågelstronen och efterträtts av den karismatiske ayatollan Khomeini.
Den iranska revolutionen hade tagit USA och väst överhuvud på sängen. Som vanligt när det gäller tredje världen hade de så kallade experterna ingen aning om vad som rörde sig i folkdjupet. På ambassaden fanns flera som talade flytande farsi men ändå inte begrep att de stod vid randen av en vulkan.
Förklaringen var - och är - att experter bara rör sig i den europeiserade medelklassen. Arbetare och bönder var - och är - obekanta storheter.
Khomeinis och de andra mullornas revolt frigjorde den slumrande folkliga vreden mot shahens förtryck, slöseri och USA-flirt. Det blev det gammalreligiösa islam mot moderniteten - något nytt och obegripligt då, något alltför välbekant numer.
*
Som det ser ut idag är iranierna trötta på mullorna. 1979 däremot kokade Teheran av hat mot shahen och "den store Satan" - USA. Särskilt aktiva var studenterna. Ett gäng ockuperade helt sonika ambassaden. Förhoppningen var att den nyckfulle Khomeini skulle välsigna företaget. I sin gränslösa naivitet trodde studenterna att det amerikanska folket också skulle resa sig och framtvinga shahens utlämnande.
Carter hade nämligen efter viss tvekan släppt in den cancersjuke shahen i USA. Detta var att hälla bensin på den revolutionära elden i Teheran. Eftersom Carter eller rättare sagt hans rådgivare inte förstod detta lät man ambassadpersonalen stanna kvar i hopp om att de revolutionära stormarna skulle blåsa över. De begrep inte att revolutionärerna såg hela ambassaden som en spioncentral inriktad på att återinsätta shahen. CIA fanns på plats men var enligt Bowden helt utan tänder och inriktning.
Hur gick det sen?
Khomeini välsignade företaget, de oförsonliga revolutionärerna stärkte greppet och gisslans hopp sjönk alltmer. Trots att studenternas vakthållning var amatörmässig kunde de internerade i stort inget göra. De hölls vid liv och inte mycket mer.
Läsaren serveras en oändlig kedja av toalettbesök, skenavrättningar, flyktförsök, misshandel men också kontaktförsök över kulturbarriären.
Några särskilt förbannade i gisslan sprang ibland nakna till toaletten för att provocera de pryda iranierna!
Läsarens spänning - och gisslans - hålls vid liv genom frågan: när kommer ett fritagningsförsök? Ty Carter var ingalunda den mes många gjort honom till. Efter rader av misslyckade förhandlingsförsök gav han klarsignal till att sända en undsättningsstyrka mot alla odds.
Försöket misslyckades skändligen. Vid omgruppering inne i landet hamnade helikoptrarna på varandra och exploderade. Gisslans hopp om att få komma hem och Carters om att bli omvald sjönk djupt.
Nu släpade tiden sig fram. Media som hade hetsat mot Carter utan att begripa något och utnyttjat förtvivlade anhöriga på det grövsta glömde bort det hela. Carter förlorade valet till Reagan. Denne hade inget att komma med - "Jag hoppas på underverk" - men kunde konsten att se tittarna djupt in i ögonen.
*
Då hade mullorna för länge sedan bestämt sig för att skicka hem den arma gisslan. Plösligt befann sig Iran nämligen i livsfara. Sovjet invaderade Afganistan. Amerikanerna övervägde att sätta in atomvapen! Så anföll Saddam Hussein Iran - med USA:s goda minne. Och nu ville prästerskapet köpa vapen från USA!
Ändå dröjde mullorna så att Reagan fick triumfen att välkomna offren hem. Reagans kampanjmakare hade kontaktat mullorna för att få dem att hålla på frigivandet och krossa Carter!
Till slut några småaktiga men inte oviktiga anmärkningar. Författaren är alldeles för snål med att ange datum. Läsaren går vilse i det väldiga materialet. En sammanfattning av vad gisslannederlaget betydde för USA:s mellanösternpolitik hade inte heller varit fel.
Så jobbar vi med nyheter