Glömda krig i vår närhet
Foto: Krister Nordin
Kriget däruppe blev ödesdigert för Hitler. Hans trupper längst i norr körde fast från början. Uppgiften var att ta Murmansk, Stalins livlina vid Norra Ishavet, och den misslyckades ömkligen. Krigsmaterielen från Väst hade Murmansk som huvudhamn och den trafiken stoppades alltså aldrig.
Tyskarnas "blixtkrig" 1939-40 bländade och fortsätter att blända. Danmark och Norge togs som bekant den 9 april 1940. Men de underlägsna tyskarna var illa ute vid Narvik mot engelsmän, fransmän och ännu stridande norrmän. Den tyske befälhavaren Dietls bergsjägare räddades i sista stund.
*
Hitler angrep Frankrike i maj, England-Frankrike svek norrmännen och tog "hem" sin invasionsstyrka. Dietl återtog Narvik. I litteraturen har han nära nog hyllats som segrare men det är alltså fel.
Den tyska Norgeinvasionen "borde" ha misslyckats (min tolkning). Den gjordes med helt otillräckliga resurser. Angriparna saknade till exempel landstigningsbåtar och fick stiga iland som andra civilister. Perfekta måltavlor med andra ord.
Planeringen var baserad på en turistkarta som tyske ÖB köpt i närmaste affär och så vidare. Hade norrmännen bara gjort en gnutta mer motstånd i sitt lättförsvarade land!
*
Enligt Hitler var Norge ett nyckelland. Ända till slutet höll han kvar en stor armé där (enligt Jaklin). Han fruktade en ny västallierad invasion i Nordnorge. En sådan skulle äventyra den tyska tillgången till svensk järnmalmen och falla tyskarna i ryggen. Orimliga farhågor, tyckte hans generaler. Struntade väl Hitler i.
Resultatet blev att tyskarna frigjorde otillräckliga resurser längst i norr när överfallet på Sovjet kom 1941. Ryssarna slogs till sista man, tyskarna körde fast och demoraliserades snart. Detta var Hitlers tidiga, förbisedda nederlag på östfronten.
Finland hade sugits med i det tyska anfallet. Men "fortsättningskriget" blev ingen revansch för det förlorade "Vinterkriget", tvärtom. Sommaren 1944 bröt ryssarna igenom vid Karelska Näset och tog snart Viborg. Vägen mot Helsingfors och det totala nederlaget låg öppen.
För att finnarna inte skulle hoppa av "vapenbrödraskapet" gav Hitler massiv vapenhjälp. Finnarna lovade fortsätta kriget och lyckades stoppa ryssarna. Bara för att därpå sluta fred med dem! Hitler kunde vanmäktig endast se på.
*
Den finska statsledningen hade tvingats lova Stalin att genast kasta ut tyskarna ur landet. Men i tre veckor förde de forna vapenbröderna ett låtsaskrig. Då ställde Sovjet ultimatum. Nu angrep finnarna på riktigt. Brännande och härjande i norra Finland flydde tyskarna till Nordnorge.
Deras härjningar där blev än värre. 40 000 norrmän deporterades söderut. När de senare återvände till sina förödda hemtrakter anklagades många för "tyskvänlighet".
Jaklin ger flyhänta rundmålningar och dramatiserar och individualiserar sitt stoff på modernt vis. Men skriva populärvetenskap behöver inte innebära att helt avstå från att diskutera problem eller andra författares motsatta ståndpunkter.
Ett exempel: Jaklin ger flera ganska väldokumenterade siffror på den orimligt stora tyska krigsmakten i Norge - i snitt 400 000 man. Varför då inte diskutera Tamelander-Zetterlings synnerligen väldokumenterade siffra på 117 000 stridbara 1944? ("Den nionde april" utgiven år 2000).
* * *
Just när jag skrivit detta dimper ännu en bok om Norge och kriget ner på skrivbordet. Den engagerade lekmannen Lennart Oldenburg står för en välskriven förståndig lunta om Norge 1940-45, "Under stöveln".
Författaren har bemödat sig om att skriva så lättsmält som möjligt. En tunn litteraturlista - det är allt. Inget register, ingen redovisad diskussion om källor och litteratur. Inga problem. Problematiskt när det gäller en period fylld av problem!
De ockuperade länderna har - i och för sig förståeligt - överdrivit sin motståndskamp. Oldenburg beundrar sina norska vänner alldeles för mycket för att vilja tackla detta problem. Alla samarbetsmän utanför Quislingarnas fåtaliga led - vart tog de vägen?
Ändå kommer boken säkert att göra nytta. Författarens huvudpoäng är att visa att Sverige blev en oumbärlig bas för växande norska motståndet. De svenska eftergifterna för tyskarna var jobbiga men nödvändiga utifrån vad man kunde veta 1940-41.
Om bägge böckerna gäller: historia är problem, inte bara spännande berättelser. Läsarna mår bara bra av att konfronteras med problemen.
Så jobbar vi med nyheter