Goda råd från en inbiten rökare

Från sitt sextonde till sitt fyrtioandra år var Charlotta von Zweigbergk inbiten rökare och älskade det. Sedan bestämde hon sig för att sätta stopp. I sin bok "Eld utan rök" berättar hon om de kval och vinster det beslutet medförde. Framför allt ger hon bilden av hur lite omgivningen egentligen begriper av den vånda som dagligen och stundligen greppar den människa som just tagit avsked av en drog, en vana och en livsstil och som därmed också byter grupp i samhället.
Boken är liten till formatet, späckad med bilder av författaren och systematiskt uppbyggd tills den på sista sidan räknar upp alla de vinster rökningen medför. Dessa skulle kunna hänföras till tre huvudgrupper: Man blir friskare, varmare och snyggare.
Charlotta von Zweigbergk är frilansjournalist och författare och bor växelvis i Stockholm och på Gotland. "Eld utan rök" börjar hon med en lovsång till rökarna, som hon upplever som roligare än icke-rökarna, vilka hon definierar som "en ganska torr samling". 
Faktauppgifter serverar hon lättillgängligt. Man påminns om att 34 procent av alla ensamma svenska mammor röker i dag och om hälsorisker och hur rökare tycks ge fullkomligt fan i dem. Man får också en snabb historisk lektion i hur rökningen flyttat ner från intellektuell överklass till de lågavlönade och lågutbildade. Fjärran är den tid då djärva kvinnor plötsligt uppträdde i herrarnas rökrum försedda med långa eleganta munstycken och betydligt närmare den då varje filmstjärna bolmade på rökverk.
Sverige och Norge är de enda länder i världen, där kvinnor röker mer än män. Det visar von Zweigbergk i en tabell som WHO (Världshälsoorganisationen) ställt upp och som anger hur stor procent rökarna utgör i 29 länder. Där framgår också fördelningen mellan män och kvinnor och att Nordens kvinnor och män röker ungefär lika mycket, en tvivelaktig framgång för jämställdheten. 
En god del av boken ägnar författaren åt sin egen kamp för att bli rökfri. Steg för steg får man följa hur hon stöttad av barn och andra, men ändå naket utlämnad, går tillväga och hur plåster och tuggummi räddar henne undan det värsta nikotinsuget men hur det likväl är förlusten av rökgruppen som är det tyngsta.
Boken är bra. Den bör kunna hjälpa andra som vill fimpa för gott. Men det retar mig att von Zweigbergk, driven journalist och med ordet som redskap, fallit för det språkliga slarvet att också fimpa att i infinitivsatser och objektsform efter prepositioner. Det sistnämnda gör hon genomgående och det stör läsningen.