Göran Lager tecknar det svenska dödsstraffets historia
I skuggan av Saddam Husseins avrättning i Irak och läsningen av en helt ny bok om svenska avrättningar och avrättningsplatser finns det en del förfärande likheter.
Trots alla djävulska grymheter som världen skådat, även in i vår upplysta tid, visar enligt författaren en undersökning att 40 procent av landets gymnasieungdomar ställer sig positiva till dödsstraffet. Det har varit en av utgångspunkterna för journalisten och författaren Göran Lager när han skrivit boken "Döden i skogen - svenska avrättningar och avrättningsplatser" på Ersatz förlag.
Dödsstraffet avskaffades så sent som 1921 i Sverige och den sista avrättningen skedde på Långholmens fängelsegård 1910 då rånmördaren Johan Alfred Andersson Ander halshöggs med den giljotin som inköpts i Frankrike 1903.
Härmed kan också dementeras att denna giljotin, som bara användes vid detta enda tillfälle, inte var inköpt för att verkställa avrättningen av den sist dödsdömde svensken, amaltheamannen Anton Nilsson, som 1917 benådades från det till livstid omvandlade dödsstraffet efter att 1908 ha sprängt skeppet Amalthea som då användes som bostad åt engelska strejkbrytare i Malmö hamn.
Tiotalet år innan 1800-talets slut hade de offentliga avrättningarna ersatts med intermurala, det vill säga att man anställt en riksskarprättare vid namn Anders Gustav Dalman som reste landet runt med sin bila och skötte halshuggningarna inne på landets fängelser. Anledningen var den uppmärksammade avrättningen den 18 maj 1876 på Stenkumla rättareplats här på Gotland, då en berusad bödel under stor blodutgjutelse fick hugga ett stort antal gånger med sin yxa innan Konrad Pettersson Lundqvist Tektor miste livet.
*
Runt om i landets skogar ligger de gamla avrättningsplatserna, igenvuxna och glömda med bara något stenröse kvar som vittnar om var de dödsdömda i Guds namn avrättades och nu ligger begravda. Bara mellan år 1800 och 1865 bragtes drygt 600 svenskar om livet, en person i månaden, för något av de drygt 60 brott som var belagt med dödsstraff.
Vid särskilt svåra brott dömdes tilläggsstraff, att först mista handen innan halshuggningen och sedan stegling, det vill säga att kroppen efter döden styckades och träddes upp på vagnshjul som sedan sattes upp på en påle i avskräckande syfte. Avrättningarna var alltid offentliga och de kunde beses av tusentals människor.
De vanligaste brotten som bestraffades med döden från 1600-talet och framåt var barnamord, häxeri, hor, tidelag och stölder. Brotten har klar klasskaraktär och det var naturligtvis de svagaste och fattigaste i samhället som riskerade dödsstraff. Det är en mörk epok i det svenska samhället som beskrivs i boken och där prästerna har en avgörande roll både som förhörsledare och de som sedan skulle förbereda den dömde att förlika sig med straffet för att komma till himmelen.
Det var inte ovanligt att den dömde var mest skräckslagen för tilläggsstraffen, att kroppen sedan skulle styckas eller brännas, allt i enlighet med den religiösa föreställningen.
*
Minst 3 000 kvinnor ställdes inför rätta för barnamord under 1700- och 1800-talen och hit räknades också aborter. Mest vanligt var det att dessa pigor - oftast var det pigor som råkade ut för detta - begick dessa brott eftersom barnet var oönskat och ofta tillkomna efter en ofrivillig relation och i många fall våldtäkter. Inte helt ovanligt var det heller att det var barnafadern som skötte förhören efter avslöjandet.
Även tidelag, sex med djur, var vanligt förekommande brott och här avrättades oftast unga män och drängar för att sedan brännas tillsammans med djuret.
Göran Lager beskriver med hänvisning till dokument många personliga öden och sociala miljöer vilket ger boken ett stort läsvärde.
Boken berättar också mycket insiktsfullt om de svenska fängelserna under samma tid och inte är det allmänt känt att straffsatsen "vatten och bröd" var ett ohyggligt straff som ofta ledde till samma resultat som dödsstraffet. En kvinna beräknades klara "vatten och bröd" under 14 dagar och männen något längre, beroende på de salt- och mineralförluster som kroppen utsattes för.
"Dödens våndor var många. Rådbråkning, där den dödsdömdes lemmar krossades med vagnshjul eller smedshammare och sedan flätades in i träekrar på ett stegelshjul som restes mot himlen. Halshuggning med bila och sedan skuren i bitar, steglad eller bränd i bål. Huvudet uppspikat genom pannan med dragnagel och högra handen bredvid. Brotten var enkla, tycker vi i dag: ficktjuveri, otrohet, ohederlighet, stöld, tidelag. Sextiotre olika brott straffades med döden", skriver författaren i sitt förord.
Ja, det är sannerligen en mörk tid i vår historia som präster och överhet helst vill stoppa i glömskan vrår, men som är väl värd att belysa för alla dem som ännu i dag tror på dödsstraffet som avskräckande exempel mot brott.
*
I boken finns även en förteckning med över 600 avrättningsplatser runt om i landet, den mest kompletta någonsin och många av dem framgrävda ur olika dokument. Till sin hjälp har författaren haft Peter Klingsell som gjort den omfattande researchen.
Från Gotland som spelar stor roll i den här boken finns åtta platser upptagna:
Vid Bara avrättarbacke avrättades 1607 pigan Birgitta för barnamord.
Vid Bogsarfwe tingsplats avrättades 1739 Mathias Dahlman för en knivskärning.
Vid Burs och Hoburgs Sättingars avrättningsplats halshöggs och brändes år 1651 "konan" Ursula för barnamord.
Endre backe, eller Norra häradets rättareplats, är en av de mera kända avrättningsplatserna på Gotland och användes under 1600-1800-talen.
Mästerby avrättningsplats vid Ajmundsbron innehöll både spöplats och galgbacke och här byggdes också ett tingshus.
Skalle-Hau var beläget norr om Limmorträsk på Fårö, i äldre tider platsen för ett domarsäte. Namnet antyder att många här "tappat sin skalle", troligen även in på 1600-talet.
En av de mera kända platserna är Stenkumla rättareplats där bland annat Lars Hansson den 3 maj 1759 avrättades för dråp och där sista offentliga avrättningen i landet gick av stapeln den 18 maj 1876 då Tektor miste livet genom en spektakulär halshuggning.
På Galgberget i Visby står fortfarande tre höga stenpelare och vittnar inför nutiden. De senaste avrättningarna skedde 1796 och 1845 men då halshöggs de dömda istället för att hängas.
Boken belägger att cirka 72 personer avrättats på Gotland mellan åren 1607 och 1876, men liksom i landet i övrigt är mörkertalen säkerligen mycket stora.
Boken som formgivits av Christer Jonson i Sysne är en ruggig läsning, men borde ändå användas i skolan för att belysa ett mörkt kapitel i vår gemensamma historia.
Så jobbar vi med nyheter