Nu har den flitiga Carina Burman skrivit en bok om en av våra klassiska skådespelare. Om vi får tro denna lärda kvinna hade Ekman ingen metod och var dessutom fullkomligt opolitisk. Problemet är bara att han var den störste av dem alla.
Hur kan man bli så bra utan metod och utan politisk medvetenhet?
En bit kommer man genom att vara vacker - det brukar skådespelare vara även om man inte talar om det. Gösta Ekman var underskön med oerhörd dragningskraft på både kvinnor och män.
En bit till kommer man genom att vara flitig. Ekman var till och med arbetsnarkoman. Teater och film överallt - i Sverige, Köpenhamn, Helsingfors, Oslo, Paris, Berlin.
Nästa steg är att bli teaterchef och Ekman tvekade inte. Han drev flera privatteatrar, tjänade oerhörda pengar. Och förlorade nästan allt.
Ekman skilde inte på högt och lågt. Han spelade Hamlet och Glada änkan med samma glada själ. Han jagade bra roller, inte bra pjäser. Så långt Bjurman. Men hur var det nu med metoden och politiken?
Samhällskritik
Ihop med den radikale mästerregissören Per Lindberg drev Ekman en nyskapande teater i början på 30-talet. I Stockholms Konserthus!
Lindberg ville spela samhällskritisk teater för arbetare á la Brecht - folkteater. Hur kunde Ekman undgå att påverkas? (Burman utelämnar obegripligt nog folkteatertanken och därmed frågan)
Inga reflektioner
!934 är Ekman Bödeln i Pär Lagerkvist antinazistiska pjäs med samma namn. Nazister stod utanför Dramaten och borgerligheten bojkottade pjäsen. Opolitiskt?
Burmans bok är hastigt skriven och det märks. Läsaren bombas med fakta men författaren ger inget utrymme för reflektion.
Hon borde ha diskuterat både Ekmans metod och politik.