Gotlands Tidningars första kulturredaktör fyller 70 år

Med åren måste man bli vuxen - även om det bär emot! Så uttrycker hon sig själv, Helene Körner, när hon bjuder in till sitt 70-årskalas den 19 april, samma dag hon fyller. Och det är tillbaka i Stockholm och inte här hemma på Gotland som Helene Körner numera inbjuder familj, släkt och vänner när det ska firas något stort.
Från ett i högsta grad händelserikt liv till ett mera tantbetonat sådant lever hon sedan i februari i en av Pressens pensionskassas hyreslägenheter på Ankdammsvägen i Solna. Antagligen hade hon inte de planerna under sin tid i Norrlanda och på Gotlands Tidningar när hon aktiverade sig för de gotländska källingarna, de gotländska ungdomarna i Socialstyrelsens kampanj att få ner tonårsaborterna på ön, eller när hon startade tidningens första kulturredaktion, delade ut kulturpriser och samlade in läsarnas pengar för kampen mot apartheid i Sydafrika - förutom då att vara en både lysande och samtidigt provocerande skribent.

*
Men innan hon anställdes på GT under början av 1970-talet där hon blev tidningens första kulturredaktör hade hon gjort sin volontärtid på GA och sedan varit reporter på Åhlèn & Åkerlund med placering på Bildjournalen, Vecko-Revyn, Damernas Värld, Husmodern samt i London för att skriva för Se och Vecko-Journalen.
Efter något år på Gotlands Tidningar blev hon också informationsansvarig för Socialstyrelsens Sex- och samlevnadsprojekt på Gotland 1974-1976, och det var i den egenskapen jag för första gången träffade henne. Det var under min första arbetsdag som nyrekryterad skådespelare på Paxteatern och uppdraget var att skriva och spela en pjäs om ämnet i de gotländska skolorna.
Och det gick ju bra, aborterna minskade och hela projektet blev mycket omskrivet. Om det var Helene Körners förtjänst eller om det var Paxteaterns pjäs ska här vara osagt.
Att hon också jobbade för Socialstyrelsen och RFSU och sedan var med och startade landets första kvinnoläger på Fårö 1976 handlar antagligen om engagemang och att jämställdhet och kvinnofrågor alltid varit hennes hjärtefrågor. Många kommer säkert ihåg när hon som en av de drivande i föreningen Kvinnokultur på Gotland på den Internationella kvinnodagen den 8 mars 1979 satte upp och spelade "Jösses flickor befrielsen är nära" på Borgen i Visby med båda pjäsförfattarna Susanne Osten och Margareta Garpe i publiken.

*
Det var på 1980-talet hon byggde upp GT:s kulturavdelning med två dagliga sidor och hon stannade som kulturredaktör till våren 1990. Det var också under den här tiden som GT initierade sitt årliga Kulturpris och engagemanget mot apartheid och för ANC i Sydafrika startade.
Kulturgalorna kan hon vara stolt över. På den tiden ställde hela företaget upp, uppträdde, bakade, spelade, sålde kaffe, fixade. Det var ett lysande exempel på solidaritet. Och pengarna gick till Afghanistanhjälpen, Greenpeace, Rädda Barnen och inte minst ANC.
Självaste Nelson Mandela skickade telegram och tackade Gotlands Tidningar och för Helene Körner var det början till flera reportageresor till södra Afrika.
Året innan hon slutade hade jag själv köpt hus på Gotland och var på väg tillbaka till ön efter några år i Göteborg. Behövde jobb och satt hos redaktionschef Rune Jakobsson för att få ett sommarjobb. Helene rusar in på hans kontor och meddelar att det inte finns någon som kunde recensera kvällens riksteaterföreställning på Borgen. "Jag tar det sa jag", gick på teater och levererade text innan pressläggning. "Jag tar honom", ska Helene ha sagt och veckan efter var jag med jobb och på den vägen är det - fortfarande.
När hon slutade på GT startade hon frilansfirman Skrivbyrån Häxameter och skrev för SvD, A-Pressen och sedan FLT för vars räkning hon gjorde två tremånadersresor till Sydafrika. Samtidigt gjorde hon ett utvärderingsuppdrag för SIDA. Hon undervisade i journalistik, började producera bilagor för GA och startade en egen gotländsk kulturtidning som gavs ut under några år på 90-talet.

*
Hemma på gården i Norrlanda gömde hon flyktingar, översatte tillsammans med bland andra Marianne Eyre sydafrikanska kvinnors dikter från engelska för Författarförlagets räkning och blev ordförande för nystartade föreningen Ordfront på Gotland. Hon tyckte det var en bra plattform för övningar i civil olydnad och att behålla hjärtat till vänster.
Efter skilsmässan med Erik Jakobsson flyttade hon från gården i Norrlanda till Trosa. Hon har hela tiden fortsatt att skriva och frilansat i olika tidningar när hon inte jobbat som lärare. Nu är hon alltså tillbaka i Stockholm, närmare bestämt i Solna och vid 70-årskalaset på lördag så kommer hon bland annat att samla sina fem vuxna barn, sina sju barnbarn (det åttonde är på gång) samt många vänner.
För många vänner har det blivit genom åren, som nu kommer på lördag för att gratta med en flaska maltwhisky under armen, men även ovänner. En stark och engagerad skribent med vass penna och ibland obekväma åsikter blir aldrig likgiltig och det har inte alltid vara lätt för alla oss andra att arbeta tillsammans med Helene då hon hela livet plöjt nya fåror.
När plogen tagit i sten har det varit att ta upp den, vässa skäret och starta om.
Ett stort och ärligt grattis till de 70 Helene!