Gotlandsdeckaren har kommit <br> för att stanna
Då har det sista numret för 2006 av Jury trillat ner i brevlådan. Tidskriften för deckarvänner.
Jury innehåller recensioner, anmälningar, bakgrundsartiklar, författarintervjuer och presentationer. Den tar upp trender och tendenser i deckarförfattandet och har personnyheter om författare och andra med anknytning till branschen. Nummer fyra 2006 är inget undantag.
Extra intressant för oss gotlänningar, förutom nyheten att Anna Jansson blev invald i Svenska Deckarakademin, är den artikel som mångårige Jurymedarbetaren Johan Wopenka skrivit om "mord på gotländska.
Johan Wopenka tycker sig ha hittat en ny trend i det svenska deckarskrivandet och det är att förlägga brottsplatsen till Gotland. Förra numret av jury (3/06) hade som tema Göteborgsdeckare där man slog fast att svenska deckare flyttat västerut. Men då kommer alltså Gotland och ifrågasätter denna slutsats.
Under 2000-talet har (som Wopenka känner till) 16 deckare kommit ut med anknytning till Gotland. Alltså deckare där Gotland finns med mer än att bara nämnas i förbigående.
Wopenka gräver i den gotländska deckarhistorian och kommer fram till att den första deckaren med Gotland som brottsplats kom 1960. Författare var Kerstin Ekman och boken "Kalla famnen". Det handlar om ett tv-program som besöker olika orter i landet, bland annat Gotland, där det händer "kriminella" saker.
Övriga titlar som är värda att nämna enligt Wopenka är "Skulle jag dö" 1970 av Jan Moen, "Statsrådet flyter iland" från 1999 av Philip Johnsson och Lennart Lauenstein, "Tuppen gol tidigt på torsdag" från 2004 av Berndt Andersson, "Vägs ende" av Ulf Durlind från 2004 och "Gardar Gåtlösarens sagor" av Bertil Falk från 2005. Men det är ändå inga riktiga Gotlandsdeckare eftersom det är väl lite Gotland med i dessa för att riktigt kvalificera sig.
Den första riktiga Gotlandsdeckaren, tycker Wopenka, är Pelle Sollermans "Den poetiske kommissarien" från 1972 med kommissarien Berggren i huvudrollen.
Men det är efter milennieskiftet som Gotlandsdeckaren har fått en större spridning och där många författare med förtjusning förlägger illdåd och brottslighet till vår ö.
Anna Jansson kom med "Silverkronan" 2003 då kriminalinspektör Maria Wern var tillfälligt utlånad till Gotlandspolisen. Och förra året kom "Främmande fågel" där vi åter fick stifta bekantskap med kriminalinspektören.
Marie Jungstedt kom 2003 med "Den du inte ser" där huvudpersonen tv-reportern Johan Berg gör entré och inleder bekantskap med gotländskan Emma Winarve. Men deckaren i böckerna är kommissarien i Visby Anders Knutas. I ytterligare tre böcker får vi träffa denna trio; "I denna stilla natt" 2004, "Den inre kretsen" 2005 och "Den döende dandyn" 2006.
Men det finns fler. Mats Persson kom 2004 ut med "Landstigning Fårö" där den svenske försvarsministern och hans hustru hittas skjutna på just Fårö. Vi har Håkan Österlunds "Släke" som kom 2004. Här är det polisen Fredrik Broman stationerad i Visby som vi möter för första gången och som vi får träffa också i "Dykaren" 2005 och "Terror" 2006.
Leif Möller har förlagt handlingen i "Pappas pojke" från 2005 till Gotland och Gotska sandön. Och var Annika Bryns "Morden i Buttle" från 2006 utspelar sig är inte så svårt att lista ut. Per Källén förlägger handlingen i sin arkeologideckare "Kvarleva" från 2004 till Fårö.
Gotlandsdeckaren har kommit för att stanna. Nu väntar vi bara på att filmerna ska komma. Själv väntar jag på en historisk deckare av samma typ som munken William från Baskerville som vi lärde känna i "Rosens namn" av Umberto Eco. Tänk vad en sådan skulle kunna lösa brott i det medeltida Visby med alla kyrkor, kloster och intressegrupper. Snälla nå´n skriv!
Så jobbar vi med nyheter