Elisabeth Mansén, professor i idéhistoria vid Stockholms Universitet är redaktör för femte delen av Sveriges Historia.
I slutet av boken anger hon att fokus inte ligger på kungar, krig eller lagstiftning och det går inte att undgå när man läser den. Fokus ligger på medelklassen i Stockholms göranden, såsom tidningsbildande under 1700-talet, litteratur, resor, trädgård, mat, stadsliv, mode, brott begångna makt och monarki, religiös mångfald, kunskap och vetenskap, arkitektur och konst samt musik och teater. Det gör inte boken ointressant men begränsad.
Krigen nämns i förbigående och hur ökad fattigdom drabbade folk får vi inte veta något om. Däremot beskrivs det myckna byggande av herrgårdar och slott.
Det som gör boken intressant är de många levnadsbeskrivningarna på alla dessa, vars namn vi någon gång lärt oss, såsom vetenskapsmän, författare, arkitekter och många andra.
Mansén låter oss möta många kvinnor som påverkade utvecklingen. Tidigare historieskrivare har undanhållit oss vetskap om dessa. Till exempel lyfter hon fram två tyska kvinnor som gifte sig med svenska män och förde med sig sin bildning till Sverige. Amalia von Helvig fick ett direkt inflytande på svensk romantik. Hon kom från Weimar, där hon undervisats av Herder och umgåtts med Goethe och Schiller.
I förbigående nämns några av de många reformer som genomfördes 1721 - 1830. En kvinna av folket nämns, nämligen den medicinkunniga gotländskan Brita Björn som anklagades för sabbatsbrott, eder och vidskepelse.
Madsen menar att Gustav III var den första monark som erkände USA. Något årtal anges inte, men man kan fråga sig hur det kommer sig att man i tyska böcker kan läsa att kungen av Brandenburg (Preussen) Fredrik den store, Gustav III:s morbror var den förste som slöt vänskaps- och handelsfördrag med detta nya land. Fördrag kan väl knappast slutas mellan stater som inte erkänt varandra.