Gotländskt arkiv med runor, auktioner och kungslador

Artiklarna avhandlar allt från Kopparsviks märkliga vikingatida gravfält, Hunningestenen, fallet med den sega grodan i stenbrottet till tjuvmjölkerskor. Och därmed återgår Gotländskt arkiv till att efter några temautgåvor åter satsa på ett välblandat innehåll från skilda ämnesområden.
Vissa texter är populärvetenskapligt hållna, andra mera fackbetonade. Nedan avhandlas 3 av de 13 bidragen något utförligare.

Att gå på auktion är populärt i dag. Men det är en verksamhet med lång tradition. Föremålsantikvarie Lina Håkansson berättar i "Första, andra, tredje.... bortglömd" om Visby stads auktionskammare. "Den ofantlige mängd auktioner, hwarom de sednare weckorna warit kungjordt, har säkerligen icke undgått läsarens uppmärksamhet" kan exempelvis läsas i Gotlands läns tidning 1852.

Visby stads auktionskammare verkade mellan 1739-1898 och dess auktionsjournaler finns bevarade i Landsarkivet. Lina Håkansson har gått igenom fyra hyllmeter handskrivet material.
Auktioner hölls på flera platser i innerstan men även i exempelvis Hedströmska ladan utanför Söderport samt i järnvägsstationen.
I journalerna finns förtecknat vilka som sålde och varför samt vilka föremål som klubbats. Textilier var vanligt förekommande, liksom möbler och husgeråd, men även kreatur. Men här återfinns även benämningen "korg med skräp", måhända en mer rakt på sak-variant av dagens "fyndlådor".
Mot slutet av 1800-talet hårdnade konkurrensen rejält. Tiotalet firmor höll auktioner på ön varje vecka. Auktionskammarens Visbymonopol bröts 1897 efter en politisk motion och året efter avvecklades verksamheten.

I "Lång som en töm och bred som ett ok" skriver runexperten Thorgunn Snaedal vid Riksantikvarieämbetet om my(s)tiska runinskrifter på Gotland. "Lång som en töm och bred som ett ok är min skatt" är en runinskrift som förts vidare i olika krönikor. Enligt Thorgunn Snaedal är det en allmän formel om en mycket stor skatt som traditionen knutit till olika platser på Gotland där det skulle finnas gömda skatter.

Den andra runtexten som hon avhandlar, "År 2500 reste Helge med sina gutar", har bland annat placerats på Korpklint, norr eller ibland söder om Visby. Här menar författaren att den har sitt ursprung i liknande myter i medeltidstraditionen om berömda kämpar eller kungar som låter hugga in berättelser om sina bedrifter i närbelägna berg.
Författaren konstaterar avslutningsvis: "Med tanke på att gotlänningarna fortsatte att klottra runor på sina kyrkväggar i alla fall fram till mitten av 1600-talet är det snarare förvånansvärt att runor inte spelar en större roll i gotländska folksagor och sägner".

Antikvarie Eva Selin skildrar utförligt historien om Visborgs kungsladugård, från dansk "slothsladugård" till svenskt militärboställe och regementsområde. Den är unik bland svenska kungsladugårdar eftersom den tillkom under Gotlands dansktid och sedan har fungerat som sådan under både den svenska och den danska kronan.

Här skulle kungen med sitt följe kunna bo under sina resor genom landet. Under medeltiden inskränkte sig kronans egendom på Gotland till Visborgs kungsladugård och efter reformationen tillkom Roma kungsgård.
Under 1900-talet blev Kungsladugården militärchefens boställe och så minns de flesta gotlänningar byggnaden. Sedan kom försvarsnedläggningarna. Efter drygt 550 år upphörde Kungsladugården 2005 som statlig egendom. I dag är huvudbyggnaden förskola och i ladorna återfinns Leva kungsladors verksamhet.
I dagarna avslogs en begäran om att Kungsladugården skulle byggnadsminnesförklaras.