Gotländskt stengods på krogar i Stockholm

Väl ansedda och hippa krogar väljer keramiker från Gotland att framställda serviser. Bröderna Andreas och Thomas Szilasi har tagit över keramikverkstäderna efter sin far Janos Szilasi, som har gått i pension. Företaget har funnits sedan barnen var små och redan som sjuåringar lärde de sig att dreja, ett hantverk som inte är vanligt i dag, berättar Thomas.
I dag producerar de fortfarande lergods efter Janos design, av lera som grävs upp i en myr vid Havdhem. Men sönerna Szilasi arbetar även med egenhändigt desigande former, som nu säljs till restauranger med 200-500 gäster per kväll.
Trendiga krogar i huvudstaden, som Fredsgatan 12, Grill och Hasseludden beställer stengodsserviser från Szilasi keramik. Sushisugna äter sina måltider på rektangulära tallrikar och lägger sin ätpinnar på en speciell kudde. Tallrikarna ser nästan emaljerade ut. De glimmar i grön-silver eller skiftar mellan rött och brandgult. Ett stort serveringsfat påminner om färgen hos ett tunt, ännu fuktigt höstblad som bleknar allt mer.
Thomas och Andreas visar en av sina verkstäder, på Hästgatan i Visby, där också butiken ligger. Runda saker drejas och fyrkantiga saker ska kavlas. Avgjutningar går snabbare, men sådant håller de inte på med eftersom de vill att allt gods ska ha sitt individuella utseende. En kant är större, en sida lite tjockare och tumavtryck får gärna synas.
- Serviserna som köps in måste dessutom vara restauranganpassade och ska kunna hanteras så att de håller, säger Thomas.
Vid Själsö har de en större verkstad med en jätteugn.
- För familjefridens skull är det nog bra att kunna arbeta på olika platser, säger storebror Thomas, men tillägger snabbt att bröderna kompletterar varandra bra.
- Vi behöver knappt prata, det bara flyter på, säger han.
Innan en tallrik kan skeppas iväg till fastlandet har den gått igenom många behandlingar. Först ska leran knådas, drejas, torkas, finslipas och torkas igen. Mellan dessa moment är det otroligt många små moment, som till exempel ett antal vändningar.
Första mötet med ugnen blir i 1 000 grader som gör att vattnet bränns bort och att tallriken får en fast form. Sedan väntar glasering med färg, som förhoppningsvis blir lyckad för efter den sista bränningen i upp till 1 300 grader är det oåterkalleligt.

Andreas och Thomas är tacksamma över att pappa Janos redan hade hunnit göra sig ett namn, innan de tog över ruljansen. En keramiker som nystartar i dag har det inte lätt. Kostnader för ugnar och maskiner är enorma och det är långt ifrån brist på keramiker på ön. Många ser sig mer som designer än som hantverkare, vilket Thomas tror att det är lätt att falla på. Han tycker att vara drejare är ett yrkesval och om det innebär att producera 200 muggar på ett bräde, sitter han inte och funderar på om det är tråkigt.
- Vi är inte konstnärer, vi är hantverkare, men det betyder inte att vi inte har formseende. Drejare är ett anrikt yrke och ibland ringer till och med Höganäs och letar efter drejare att anställa. Det är ont om dem.