Wangefelt Ström är själv katolik och intresserad av den "magiska laddning" ting ges i den katolska kyrkan. "Relik av tredje graden", det är en grej, vilken som helst, som vidrört en annan grej, vilken någon gång vidrört en relik av ett helgon, en benbit eller så.
Vilka föremål som helst kan bli heliga genom att välsignas av en präst.
Det intressanta är att ting kan både få och förlora helighet. Man har i Strängnäs domkyrka ställt upp en medeltida Jungfru Maria med barnet. Men Jesusbarnet saknar huvud.
Kan en huvudlös Jesus vara ett kultföremål? Kan man känna vördnad för det? Nej, menar hon, det har övergått till att vara ett museiföremål, det har kulturarvifierats.
Orgel för åtta miljoner
I vår sekulariserade tid är den här utvecklingen mycket påtaglig. När kunskapen om kristendomen blir allt sämre, förlorar de gamla bilderna och föremålen sin innebörd. Vi bevarar dem för att vi tycker de är vackra eller intressanta just på grund av sin ålder.
Det senaste exemplet här i Visby är det som kallas "1599 års orgel". Kyrkorådet har beslutat att låta bygga en barockorgel. Där ingår några pipor från kyrkans äldsta (?) orgel. Annars är det ett nybygge.
Orgeln var tänkt att betalas med kyrkoantikvariska medel, men eftersom församlingen förlorade dessa på grund av ledningens sjabbel, skall den nu bekostas med egna pengar. Det handlar om åtta miljoner kronor.
Detta är en investering, församlingen har pengar, säger man.
Men när man gör en investering väljer man samtidigt bort en annan investering. Är en sjunde orgel till domkyrkan det bästa man kunde göra för att främja kyrkomusiken? Vi vet att man på senare år tagit bort en hel kyrkomusikertjänst.
Utställning upprörde
Det här är en del av utvecklingen mot att se kyrkan som en kulturyttring. Specialintresserade orgelälskare kommer nog hit och tittar och lyssnar på denna orgel. I samma anda har man på senare år gjort domkyrkan till utställningslokal.
2010 års utställning upprörde många, både gudstjänstbesökare och turister. Så mycket att ett vigselpar bad att den stora bilden på högaltaret av en hjärna skulle tas bort.
Om kyrkorådet verkligen velat göra något som skulle intresserat både Visbybor och turister, då hade man gjort domkyrkans stora vind tillgänglig för allmänheten. Det hade kostat ungefär lika mycket som barockorgeln. En klar museifunktion, skild från kyrkorummet.
Där kunde man visa upp sådant som finns kvar av gångna århundradens kyrkoliv i Visby. Helgonbilderna kunde hämtas tillbaka från Fornsalen. Skrudar och gamla orglar (!). Intressanta gravstenar och arkivhandlingar. Naturligtvis också utställningar.
En viss återgång
Luther avvisade den dyrkan av döda föremål som han tyckte att katolikerna ägnade sig åt.
Vi har i vår kyrka inte sett krucifix och nattvardskalkar som kultföremål. Det är möjligt att vi nu ser en viss återgång. Den ortodoxa kyrkans ikoner har blivit populära här också.
Det skulle väl då vara en motsats till det Ronström och Wangefelt Ström kallar kulturarvifieringen. Museiföremål blir återigen "heliga". Motsägande tendenser kan man alltid hitta i kulturlivet.
Domkyrkan i sig är ett kulturarv. Men vi kan välja att låta den vara gudstjänstrum, inte museum.