Gustav V skulle mäkla fred mellan Hitler och Churchill
Foto:
Europa trodde på tysk seger. Övervägande delen av svenska eliten hoppades på det. Misstron mot demokratin var utbredd. Den allmänna rösträtten var knappt tjugo år gammal. Många brann för att Sverige, innan det var för sent, skulle sluta upp på Tysklands sida eller i varje fall stödja det alltmer tyskorienterade Finland. Neutralitet var väl ingenting för vårt gamla krigarfolk! Så tyckte till exempel kungen, ÖB, högerledaren och utrikesministern.
*
Men så tyckte inte statsministern, Per Albin Hansson, och hans socialdemokrater och inte heller ledningen för folkparti och bondeförbund. Neutraliteten skulle förhoppningsvis hålla oss utanför stormaktskriget. Socialdemokraterna och en del liberaler ville gå längst när det gällde att stå emot de många tyska hoten och kraven.
Mästertaktikern Per Albin såg som sin huvuduppgift att kompromissa för att hålla ihop samlingsregeringen, det vill säga de borgerliga partierna plus socialdemokraterna. Detta för att undvika en kunga- eller högerkupp. Därav alla de många eftergifterna för tyskarna och alla övergreppen på pressfriheten.
*
Nu kommer historikern Gunnar Richardson med en till synes sensationell uppgift i sin nyutkomna bok "Förtroligt och hemligt". Kungen, alltså Gustav V, med stöd av hela regeringen, erbjöd sig att mäkla fred mellan England och Tyskland. Brevet gick den 1 augusti 1940. Kungen fick omgående ett blankt nej av både Churchill och Hitler. Churchill blev dessutom störtförbannad. Utan tvekan ett allvarligt klavertramp av den svenska regeringen.
Moraliskt ytterligt graverande predikar Richardson. Våra eftergifter för tyskarna var redan de "skamliga". Att försöka skapa fred 1940 på Hitlers villkor var än värre. Därför höll man det hela hemligt - och det har man fortsatt med. Historikerna har hållit tyst eller nämnt medlingsförsöket bara i förbigående. Läsaren får intryck av en slags sammansvärjning.
Richardsons bild av läget 1940 är retoriskt effektfull. England står enigt bakom sin store ledare Churchill i en alltomfattande kamp för demokrati mot den bruna diktaturen. Att göra upp med Hitler var inte ens att tänka på. Tyvärr är den bilden felaktig.
England och dess ledning vacklade maj-juni 1940. Churchills ställning var inledningsvis svag. Regeringen var på väg att förhandla med den segrande Hitler. Tilltänkt medlare: Benito Mussolini! Endast stegvis kunde Churchill få kontroll. Slåss eller förhandla - det var frågan, inte demokrati kontra diktatur. Moral var det sista man diskuterade 1940.
*
Richardson håller sig istället till den gamla propagandabilden och beskriver läget utifrån Churchills lysande retorik. En historiker om någon borde veta att tal är en sak, verkligheten en annan.
Boken innehåller en mängd intressant och deprimerande information om Sveriges alltför många relationer med Nazityskland de första krigsåren. Tyvärr är det inte fråga om en sammanhängande skildring utan om ett antal disparata uppsatser. Upprepningarna blir många.
Hårt att en enkel landsortsbo nödgas ta historieprofessorn i örat. Men nöden har ingen lag.
Så jobbar vi med nyheter