Hamlet

Hamlet på Romateatern är David Denciks föreställning. Hans Hamlet visar hela registret hos en människa; sorg, galenskap, banalitet - och så inte minst; han är ruskigt rolig.
Att se Hamlet med två långa pinnar instuckna i näsan, till synes salongsberusad, liksom guppjucka på scen måste vara en av de roligaste syner teatersommaren i Sverige har att bjuda på. Och man tror på honom! Han är Hamlet. Och Hamlet blir också genom honom en människa vi kan känna igen. En kompis, någon här och nu. Så blir hela föreställningen kontemporär.
Med detta sagt, nu till föreställningen i stort:
Scenografin är sparsmakad och lämnar stort utrymme till skådespeleriet. Kläderna skådespelarna bär är i stort sett identiska och de sju individerna, som spelar flera olika roller, går in och ut ur sina olika karaktärer med lätthet. En hårtofs släpps ut eller sätts upp och vips har Suzanna Dilber gått från att vara Horatio till att bli Gyldenstern.
*
Då och då kastas nya attiraljer in på scen. Skallar, plastsolar eller rosor. Det är välkomna överraskningsmoment. Hela föreställningen är för övrigt full av oväntade vändningar.
Lars Norén berättade innan premiären om föreställningen som snabb och filmisk och det stämmer. I förhandssnacket talades det även om kvinnornas framträdande roll i den här uppsättningen av Hamlet. Nya scener har lagts till för detta ändamål och de har fått fler repliker.
Och visst, kvinnorna får större utrymme på Romateaterns scen än vad de brukar få i Hamlet, men vilket typ av utrymme är det då de får? Drottningen, spelad av Lil Terselius, är mänsklig på det viset att hon visar sin lust öppet.
Halvnaken klänger hon på sin nya make i en scen för att i en annan leka kärlekfull tafatt med honom. Drottningen i Hamlet har jag tidigare inte sett på det viset. Även Lo Kauppis Ofelia rids av lust och inledningsscenen är en fröjdfull uppvisning av detta.
Utöver det är hon mycket sorgsen och till sist galen. David Denciks Hamlet är däremot både sorgsen, galen, skojig, vild och i enstaka ögonblick mild. Var är humorn i kvinnorollerna? Kanske är detta dock petitesser. Kanske hade Hamlet på Romateatern blivit för mycket buskis om alla karaktärer fått bli komiska?
*
I grund och botten är Hamlet en allvarlig tragedi som tar upp tidslösa frågor om skuld och äregirighet. Historien och förvecklingarna finns där, men det är känslorna som är det bärande. I den här uppsättningen mer än annars. Och det är mycket bra gjort.
Blinkningar till nutiden finns, men är inte riktade mot det samtida samhället utan mot oss samtidsmänniskor. Det är i språket, i formuleringarna, vi känner igen oss. När Hamlet säger till sin mor drottningen att; "Nej, för fan. Du är ju drottning!", känns det på riktigt och här och nu.
Helheten då? Ska ni se den? Jo; föreställningen är lite för lång. Första akten är briljant men i den andra finns sega och svårbegripliga partier. Trots det är detta den bästa Hamletuppsättning jag sett. Du gör ett stort misstag om du inte ser den.