Han skriver om hur de tyska internerna levde i Lager Lingen
Mer än 600 tyska soldater var således internerade på lägret, Lager Lingen, i Havdhem under sommaren och hösten 1945. De kom under en veckas tid i maj, majoriteten i båtar från krigsområden på andra sidan Östersjön, något som direkt eller indirekt kom att beröra stora delar av det gotlänska samhället. Läger fanns redan förberedda på olika håll i landet efter order från försvarsstabens högkvarter. Sammanlagt hade man planerat för 10 000-15 000 militära flyktingar.
Hartmut Pauldrachs intresse för denna historiska händelse emanerar från det faktum att hans far, Günther, var en av de internerade i Havdhem. Författaren, ursprungligen från Berlin, kom till Sverige 1960 och efter universitetsstudier har han arbetat här och tillbringat semestrarna på Gotland. Numera, som pensionär, bor han halva året i huset i Anga och andra halvan i Hässelby.
Hartmut Pauldrach har ägnat flera års omfattande arbete med källforskning, översättningar och intervjuer etc. åt denna märkliga episod i Sveriges och Gotlands historia. I boken beskriver han allt som hände på Gotland med tyngdpunkten på interneringen. Lägerrutinerna och arbetet med en idrotts- och teaterplats samt med lägertidningen avhandlas ingående eftersom de internerade hade gott om fritid. De olika arbetsinsatserna ute i samhället tas förstås upp likaväl som mera dramatiska händelser som den enda lyckade flykten av tre internerade från Gotland till Tyskland.
Flykten är förstås en spännande historia. Den gick via cykel-båt-cykel. Trion sjukanmäldes, trampade i väg på ommålade militärcyklar och stal en fiskebåt på Sudret. Sen tog de sig via Öland och Småland till Trelleborg. Där pågick trupptransporter från Norge till Tyskland och tyska soldater som kom därifrån skulle utlämnas till engelsmännen så det gällde för trion att åka som fripassagerare från Trelleborg till Tyskland. Med hjälp av en grupp norska skådespelare som ordnade med underhållning inför den sista färjetransporten blev vakterna distraherade och de tre kunde ta sig ombord. Slutresultatet av flykten blev dock synnerligen skiftande för de tre.
På Gotland vistades de tyska soldaterna således i Havdhem, i lägret Lager Lingen. Officiellt hette lägret ?Interneringsläger VII H?, där ?H? står för Havdhem och ?VII? för nummer sju bland de läger som inrättades i landet för att ta emot militära och civilmilitära personer från östfronten.
Hartmut Pauldrach är noga med att påpeka att lägerbeteckningent skall särskrivas som det tyska namnet vilket betyder Lägret Lingen. Lingen var den tyska geografiska specificeringen av lägerplatsen. Varifrån ?Lingen? kom har han inte helt lyckats utreda, en teori är att det togs från en angränsande fastighet. ?Lingen? var också lättare att uttala på tyska än Havdhem. I dag skrivs namnet/platsen på Gotland ofta sammanskrivet ?Lagerlingen?, ett namn som fått fäste troligen för att det dels är enkelt att uttala dels sammanskrivet klingar just gotländskt.
Boken har författaren lagt upp i tre huvuddelar: Den första och mest omfattande behandlar själva interneringstiden med ett inledande kapitel om flykten över Östersjön och ett avslutande om utlämningen till Sovjet. I del två presenteras ett antal internerade tyskar lite närmare och där handlar ett av personporträtten om fadern Günther. Del tre utgörs av själva dokumentationen i form av källförteckning, handlingar, bilder etc.
Tiden i Havdhem var en för de internerade relativt behaglig tid. De hade kommit som båtflyktingar över Östersjön sedan armén upplösts i samband med krigsslutet, och blev sedan internerade här. De var övertygade om att de snart skulle få komma hem, kriget var över. Men efter idyllen här med goda kontakter med det omgivande civilgotländska samhället placerades samtliga i Rinkabylägret utanför Kristianstad. Havdhemslägret las ner, troligen av ekonomiska skäl även om det officiella var av hänsyn till rymningsrisken.
?Det förefaller förvånande eftersom risken sannolikt var större på fastlandet?, konstaterar Hartmut Pauldrach.
Någon hemresa blev det inte. Regeringen hade bestämt att de skulle utlämnas till Sovjet. Ett ladddat historiskt förlopp som blivit känt som baltutlämningen.
En av Hartmut Pauldrachs huvudlinjer i boken är att de tyskar som utlämnades ännu väntar på upprättelse. Av de som lämnades ut i den så kallade baltutlämningen vintern 1945-46 var 94 procent tyskar och sex procent balter. Några enstaka andra nationaliteter var också representerade.
? Baltutlämningen har blivit ett begrepp. Ett felaktigt begrepp cementeras, när blir det lika självklart att prata om tyskutlämningen, undrar Hartmut Pauldrach. De flesta svenskar liksom alla tyskar som jag har pratat med är överens om att utlämningen av tyskarna är en skamfläck för Sverige. Denna skamfläck måste tvättas bort, ju förr dess bättre. Om min bok kan bidra till detta skulle jag vara nöjd.
Så jobbar vi med nyheter