Handfast och dristigt om det moderna Kina
Foto:
Den ene - Marcus Haraldsson - cyklade(!) två gånger tvärs igenom Kina från Tibet ner till Hongkong. Den mannen vet vad backar vill säga. Den andre - Ola Wong - har så att säga ett ben i Sverige och ett ben i Kina vilket framgår av namnet. Bägge kan förstås språket. Och de tror på att Kina bör presenteras rappt journalistiskt med massor av konkreta ögonblicksbilder.
Vilket Kina? Inte det gamla orientaliska med tehus och tempel - det är för övrigt skoningslöst nedrivet sen några år tillbaka. Inte heller det maoistiska med folkkommuner och kulturrevolution. Det gäller förstås att säga något vettigt om det nya underverket, nämligen Kina som världens verkstad. Fortsätter tillväxten som nu är det bara en tidsfråga när USA passeras.
*
Haraldsson redogör i "En linje över Kina" för vad han upplevde på sina två ofattbara cykelturer genom landet 1999 respektive 2006. Sammanfattningsvis: han kunde under den andra resan med alla sina sinnen uppleva att vanliga människor upplevt en revolution på sju (7) år!
Vid första mötet, 1999, levde tibetanska munkar och kinesiska bönder inne i landet som de alltid gjort, det vill säga i fattigdom och okunnighet. Nästa gång hade de teve, dator och mobil.
En del hushåll var tömda på unga människor. Ungdomarna hade dragit ner till fabrikerna vid kusten och skickade hem pengar av sina knappa löner. Vissa gamla bekantingar hade gjort klassresan och kunde som banktjänstemän eller direktörer bjuda hur frikostigt som helst.
Bägge killarna förefaller för övrigt synnerligen matfriska. Haraldsson visar rätternas mångfald med smaskiga färgfotografier. Endast en läckerhet nobbades - hundtass! Wong bifogar för sin del ett antal kinesiska nudelrecept - nog så vardagsnära och trendigt.
Framstegen är obestridliga, bakslagen och förtrycket likaså. Kritik och protester är vanliga i provinsen men trycks för det mesta ner av partiet och än mer av den självhärliga lokala byråkratien. Numer kan dock protester löna sig i viss mån. Wong pratar med en ung fabriksarbeterska, 21 år, som vågade vara med i ledningen för en strejk vid sin fabrik.
16000 personer deltog. Den japanske ägaren hotade stänga fabriken om inte myndigheterna tvingade tillbaka arbetarna. Arbetarna vägrade emellertid lyda de lokala makthavarna och fick folkets sympati genom disciplinerade massmöten. Att motståndaren var japan hjälpte till - det kinesiska japanhatet är grundmurat. De strejkande fick en ursäkt och bättre arbetsförhållanden men inga höjda löner - en halv seger.
Och 21-åringen? Hon slutade på eget bevåg ett halvår senare för att antingen fara hem och gifta sig eller - starta en klädaffär!
Det sista är betecknande för det Wong i sin "När tusen eldar slickar himlen" säger sig tycka bäst om hos kineserna: den obändiga framstegsoptimismen. Så här säger han:
"Det spelar ingen roll vilken kinesisk håla du än åker till idag, du kommer alltid kunna hitta någon bondlurk som startat företag och blivit rik. I Sverige har de idealen förpassats till sophögen. Istället har vi fått cynism och självförverkligande genom tatueringar, dokusåpor och religiöst trams."
*
Ord och inga visor. Däremot befarar Wong att demokratin har små möjligheter att slå igenom i Kina. Lyckas kineserna har de ju visat att det går snabbare att nå välstånd utan denna västerländska finess. Enligt Wong talar Kinas effektiva byråkrati och landets enhetlighet för att man kommer att lyckas. I varje fall bättre än det splittrade Indien.
Men är inte den kinesiska flockmentaliteten hindersam för det djärva nytänkande som behövs? Wong ger fakta för och emot. Klart är att en satsning för kinesiska Nobelpris har inletts.
Det allvarligaste hotet mot den kinesiska tillväxtrusningen är säkert miljöhoten och de är alldeles överhängande. Varifrån ska Kina få rent vatten? För närvarande tappas det inre av landet på vatten till förmån för tillväxtcentra vid kusten. Då drabbas jordbruket och bönderna av torka och vattnet av förorening. Kan rusningen kombineras med miljövård?
Böcker av det här slaget kan inte ersätta en mer djupgående problemdiskussion. Men både Haraldsson och Wong är synnerligen stimulerande, den förste handfast, den andre dristig.
Så jobbar vi med nyheter