Ute på Gisslause gård välkomnas jag av Elsa som först skäller men snart är framme och gosar. Hon är en bearded collie och skiljer sig inte från lammen alltför mycket utseendemässigt.
Inne i Elisabeth Gellerstedts stall ligger stora säckar med ull i olika färger. Doften av får sprider sig när hon tar fram ullen.
- Allt är färskt höstull från olika raser, säger hon.
Olika ull
Hon visar mig bland annat gutefårets ull med svart skägghår (döhår) som passar perfekt till sulor för vinterskorna, berättar hon. Det norska ryafårets ull är långt och strävt och finullen är vit och krusig med tunna fibrer och används ofta till babykläder. Den känns mjuk och fuktig.
Elisabeth tog över Gisslause gård 2006 och i dag driver hon en gårdsbutik där hon säljer lammskinn, tovade kläder och lammkött. Sammanlagt har hon 55 lamm och fem olika raser.
Charmigt men långsamt
För att tova måste du först karda ullen för att lägga fibrerna i rätt riktning. Elisabeth har olika alternativ för det. Förutom gamla klassiska handkardor, har hon en vevmaskin och en elektrisk som är betydligt dyrare.
-Att karda för hand är charmigt men enormt tidskrävande.
Efter kardningen är det dags att lägga ut ullen och sedan blöta den med varmt vatten och såpa. Elisabeth använder en sprayflaska och blöter ner ullen ordentligt. Den känns genast mer stabil. Tillsammans bearbetar vi ullen och jämnar ut den.
-Det svåra är att hitta känslan för att hantera ullen. Det händer lätt att du särar på ullen istället för att få ihop den som ju är meningen. Hon lägger den i en pinnvävsjalusi och rullar ullen hårt ett tag. Hon öppnar upp och jämnar ut den igen och fortsätter sedan att rulla. Den ska bli så pass stabil att den inte går att slita isär.
För att tova krävs två saker berättar Elisabeth: tålamod och tålamod. Samtidigt är tovning väldigt rogivande.
Elisabeth ska nu visa hur man gör en socka utan sömmar och till det har hon förberett brun finull. Hon tar fram en plastmall som hon klipper efter.
Närgånget
Medan Elisabeth klipper, blir vi omringade av ankor som springer runt benen på oss. Elisabeths dotter Kristina som är här och hälsar på, tycker att de är lite väl närgångna.
-De är vana att få bullar. Häromdagen kom en av ankorna fram till mig och liksom stod och väntade. När han inte fick någon bulle bajsade han på min fot, berättar Kristina och skrattar.
Att göra en socka visar sig vara pilligt. Efter ett första försök, gnuggar Elisabeth ullen mot en tvättbräda för att få den att gå ihop medan jag torkar upp det smutsiga vattnet som strömmar ur ullen. För att krympa ull kan man tvätta den i tvättmaskinen, men då går ullen lätt sönder, berättar Elisabeth. I stället tar hon en hink med varmt vatten och knådar ullen där i.
Hon har precis försökt laga ett hål genom att lägga på mer ull i efterhand. Det lossnar dock i vattnet.
-Ibland lyckas man, ibland inte.
Elisabeth tar upp ullen och fortsätter att knåda. Det börjar mer och mer likna en socka.
-Nu kan jag vara mer våldsam med materialet. Hon tar ytterligare lite såpa på händerna och formar sockan tillsammans med en skoläst i barnstorlek. Hon kramar och knådar den lite till och snart är den färdig.
Just den här sockan tar runt en timme, men det är väldigt varierande hur lång tid det tar att tova något.
-En del kommer hit och vill lära sig grunderna till tovning på en timme och en del kommer en hel dag och ger det mer tid. Elisabeth erbjuder även barnbesökare att få mata lammen med flaska. Det blir definitivt nästa projekt vid återkommande besök på gården.