Harald ställer ut i Rute

De breda dörrarna ger utställningen det ljus den behöver och ljuset reflekteras av de vita väggarna.
I fjol invigde Ahlman en labyrint som han hade byggt på gården framför Stenugnsbageriet.
Den nedslitna gångstigen i labyrinten vittnar om att den har kommit till flitig användning.
Harald Ahlman tycker om att ha målningar utomhus och några av dessa kan besökarna se på långt håll när de närmar sig tröskvandringen.

Av det han visar i lokalen är det mesta faktiskt nytt. Ett av undantagen är den stora målning som han har gjort på en gammal presenning, på fyra gånger fem meter, vilken ligger som en stor matta i rummet.
Denna målning har han tidigare visat i kapellet på S:t Olofsholm.
En liten pojke som då såg målningen påpekade för Ahlman att den alldeles säkert var en flygande matta.
Harald Ahlmans alster visar att han tycker om att experimentera med nya material att måla på. Favoriten är takspån som har blekts av sol och vind tills de har fått en silveraktig yta.
- Ibland är det roligt att spänna upp en stor duk, berättar han och visar en duk där han målat av en av sin dotters klänningar vilken hon bar som liten.

En rad målningar visar fruktträdens ymniga vårblomning.
- Det är en glädje för en konstnär varje vår, säger Ahlman.
Utställningen bjuder inte bara på målningar utan även på föremål som placerats för att förtrolla besökarens öga och locka till tankar.
I en nisch ligger en barnsko som Harald Ahlman har hittat på vinden till en gammal stenarbetarbostad.

Det är rörande att se hur skon har lappats och lagats för att ärvas av flera syskon under många år. De mödosamt ditsatta stygnen vittnar om ett annat samhälle med andra, hårdare, levnadsförhållanden.
Harald Ahlman nyttjar de föremål han finner och använder dessa för att utrycka sig.
En gammal, mycket sliten, stege står lutad mot den grova väggen och får tjänstgöra som staffli där en målning har fästs upp. På golvet står ett rostigt cykelstyre och bredvid finns resterna av en riktigt gammal cykelsadel.

En mycket liten skylt som visar vägen till den här fantastiska utställningslokalen men det finns en Ahlmansk tanke även bakom detta. Besökaren ska inte vara helt säker på var utställningen finns förrän denne plötsligt finner den fina tröskvandringen med sitt färggranna innehåll bakom höga vissna hundkex.
Besökaren ska få en känsla av att ha upptäckt något på egen hand.