Harrison smular sönder den gamla historiebeskrivningen

Sveriges äldre historia är som ett gammalt hus som för länge sedan rasat ihop. Taffliga försök har gjorts att sätta upp de gamla delarna till något nytt. Till exempel att "Sverige" grundades från Västergötland, inte från Svealand.
Harrison slår metodiskt sönder de gamla beståndsdelarna. Det fanns inget "Sverige" att grunda och inget Svealand eller Götaland att utgå ifrån heller. "Vikingarna" är heller inte särskilt viktiga. Alltsammans är gammal historieromantik och nationalism.
Källkritiken har smulat sönder de gamla berättelserna och arkeologerna har grävt fram helt nya världar. Dags att tänka om och bygga från grunden med nya upptäckter!

Har bra argument
Historiker mutar in sina specialiteter och bevakar dem svartsjukt. Därför är arkeologerna förbaskade över att medeltidshistorikern Harrison i den här delen klampat in på "deras" område, det vill säga perioden 600-1000. Från den tiden har vi inga skriftliga källor, bara jordens vittnesbörd. Men Harrison har bra argument.
Historikerna har i det längsta klamrat sig fast vid föreställningen om ett gammalt "Sverige". Utifrån den har de mycket få källorna från tidig medeltid tolkats. Utifrån den har arkeologerna fått grävningspengar.
Ta myten om Birka exempelvis: Massor av pengar har östs in där till grävning och restaurering, en riktig turistort har skapats. Varför? Därför att legenden om Ansgars misslyckade missionsarbete på 800-talet råkar ha överlevt och för att "vikingarna" där och deras kung Björn med lite god vilja kan ses som ett förstadium till Svea rike.
"Gissningar" avfärdar Harrison sådant med. "En misslyckad småstad" med 500-1 000 invånare blir det brutala slutomdömet. Varför inte satsa på skånska Uppåkra istället säger skåningen Harrison. Men han har goda skäl - Uppåkra var många gånger större och många gånger långvarigare än lilla Birka.

Avlivar gamla myter
Vilka är då de nya beståndsdelarna? På samhällenas topp hittar vi hövdingar, möjligen småkungar. De härskade inte över land utan över lösliga nätverk av människor som de bundit till sig genom gåvor, makt och giftermål.
På samhällets botten fanns slavarna. Det är uppenbart att slavhistorikern Harrison tror att de var många i det gamla Norden. Han avlivar definitivt den gamla myten om att kristendomen avskaffade slaveriet.
"Tvärtom, kyrkan var en stor slavägare", skriver han.
Samhällets bas var förstås bönderna. Helt dominerande vad gällde antal och ekonomi. Författaren fångar alldeles utmärkt varför förändringarna på landsbygden gick så utomordentligt långsamt i gamla dar. Minsta förändring kunde helt enkelt leda till hungersnöd eftersom inga reserver fanns. Människorna höll sig i det längsta till sitt lilla "bygdesamhälle". Det gällde både herrar och bönder. Snacket om ett rike under en kung var mest luft. Sådana riken fanns bara på kontinenten. Och när kristendomen slagit igenom var det den egna kyrkan och dess skatter som bygdesamhället värnade.

Folket blev undersåtar
1250-1350 - alltså när den här delen slutar - enades dock Sverige. Birger Jarl och hans efterföljare hade lärt sig härska, säger Harrison. Bland annat genom att slå huvudet av sina motståndare.
Folket blev undersåtar. Norrland, Finland och inte minst Gotland införlivades. Det råkade bli så.
Gotland har fått sin rättmätiga plats i den här boken. Ön räknades till Sverige men det gotländska bygdesamhället hade haft sin frihet. När bönder och Visbyborgare rök ihop 1288 såg svenske kungen sin chans. Han "medlade" gudbevars och passade på att införliva ön med Sverige.
Ännu en pusselbit i riksenandet avklarad! - Gotland speglas också i det slösande rika bildmaterialet, som växelspelar fint med texten.
Tag och läs!