Hektisk vår för Elin Klinga

Elin Klinga, som gör drottning Kristina, har just repeterat scenen där hon meddelar sin abdikation.
Än sitter inte alla detaljerna.
-Just nu går jag under namnet Kris-Stina bland scenkillarna, haha. Det är alltid så i det här skedet - fullständigt kaos och kris. Torkel kallar de Gustav Fasa och Micke heter 3D-Gurra, säger Elin Klinga och funderar ett tag.
-Eller var det möjligen "Gurra en tredjedel"?

Oavsett vilket så döljer sig Torkel Petersson och Michael Nyqvist bakom epiteten, de spelar de andra regenterna.
Pjäserna har bearbetats av dramaturgen Vesna Stanisic och är vardera maximalt 80 minuter långa - därav Gurra en tredjedel. "Sedan går ridån ner oavsett om de är klara eller inte", som teaterchefen Staffan Valdemar Holm uttryckt saken.
Den 18 februari firar Dramatens jugendbyggnad vid Nybrokajen i Stockholm 100 år. 38-åriga Elin Klinga kom till huset direkt efter Scenskolan 1994.
-Jag kom ju vid en tid när alla giganterna fanns kvar i huset. Man fick verkligen lära sig teatertraditionen och hantverket. Det har varit fantastiskt, en riktig skatt, säger hon.
Redan för några år sedan spelade hon drottning Kristina vid en sommaruppsättning på Tidö Slott.

-Den riktiga Kristina är en idol för mig - en kvinna som tog för sig av kunskap och köpte upp hela bibliotek för att lära sig mera och förkovrade sig i människans varande och ställde viktiga frågor om religionen och tron.
Hur är Strindbergs Kristina?
-Nyckfullare och mer nippertippig, jag tror inte att den riktiga Kristina var lika lättsinnig och ombytlig. Men så hade väl Strindberg baserat sin drottning på sitt ex också.
Hur känns det att framställa henne så, när hon är en idol för dig?
-Man får ju tyvärr aldrig med sig allt när man ska berätta en historia, och man kan ju inte förhäva sig allt för mycket mot Strindbergs original. Men jag jobbar mycket med hur hon rör sig, försöker få fram hennes frihet i tanken genom rörelser istället.

Dramaten invigdes 1908 med en uppsättning av Strindbergs "Mäster Olof". När det första seklet ska firas är det fortfarande Strindberg som gäller. Vad säger det om det svenska teaterklimatet?
-Jag tycker det finns goda skäl till att han fortfarande spelas. Strindbergs sätt att belysa det mellanmänskliga - hur han visar samhällsstrukturer som gör det svårt för könen att mötas, problemen med att ha relationer utifrån samhällets premisser - där är han genial.
Inte minst med tanke på hur maktstrukturerna fortfarande ser ut.
Våren 2008 blir intensiv för Elin Klinga. Redan i februari börjar hon repetera nästa huvudroll - Tintomara i Almqvists "Drottningens juvelsmycke" som från april spelas parallellt med "Kristina".
Två huvudroller på stora scenen samma säsong, hur klarar man det?

-Det förpliktigar. Jag känner "jag måste hålla, måste hålla", rent fysiskt alltså. Det är väldigt mycket arbete, man vill ju göra det intressant, nytt, underhållande och allt sådant. Det är en jättepress, men också ett privilegium.
Kvällen före intervjun har jag sett Elin Klinga göra rollen som Blanche i PO Enquists "Blanche och Marie".
Hon har hyllats i varje recension, men när jag berömmer insatsen skiner hon upp och verkar ärligt rörd, som hade hon aldrig tidigare hört att hon gör ett bra jobb.
Självförtroende på scenen är inget som kommit naturligt för henne.
-Jag är nog en skådespelare som har krånglat till det för mig själv. Det har med mod och nervositet att göra - skräck, rädsla och osäkerhet - jag har fått extra knutar som jag inte behöver, säger Elin Klinga.
Kan du känna rädsla när du går ut för att möta publiken?
-Om arbetet är väluppbyggt får jag inte den känslan. Men är det inte det - då skäms jag. Publiken har ju betalat, jag tar plats i deras liv, det jag ska berätta måste vara intressant.

Sedan ett antal år undervisar hon i retorik vid sidan av skådespeleriet, för såväl näringsliv som universitetsstudenter. Genom att sätta ord på rädslan inför mötet med publiken hjälper hon inte bara dem hon undervisar, utan också sig själv som skådespelare, säger hon.
-Det handlar mycket om att lyckas kommunicera med dem man har framför sig, att föra en dialog istället för att tänka "vad tycker den här personen om mig" eller "hur ser jag ut när jag gör det här"? I vårt samhälle jobbar vi så ofta för att bli sedda - "titta på mig"! Vi skulle nå det vi vill ha enklare om vi bara kommunicerade istället.