De är utstötta och från samhällets kanter. De är krymplingar och har deformerade kroppar. Tillsammans har de låst in de riktiga cirkusartisterna bakom scen och tagit över sommarens show. Föreställningen spelas i ett blått cirkustält i en skogsdunge bakom creperiet i Hablingbo.
- De lämnades bort när de var små, så de har vuxit upp utanför samhället. Tanken är att fånga känslan av att de är outcasts, säger Viktoria Dalborg, regissör, om karaktärerna i varietén.
Inspirationen har Viktoria Dalborg fått från verkligheten.
- Förr i tiden kunde det se ut så här. Varje år bjöd borgmästaren in krymplingarna till staden för att se om Gud hade ändrat sig och skulle ge dem en ny chans.
Modern cirkus
Förutom ramberättelsen som Viktoria Dalborg jobbat med bjuder kvällen på fullskaliga cirkusnummer i modern tappning. De sex cirkusartisterna visar upp luftakrobatik med trapetser och handlösa volter. I ett nummer ett par meter upp i luften, gör artisten Jonathan Priest konster på ett vertikalt hängande rep. Bland annat hänger han sig i halsen med repet. Skrämmande och märkligt nog helt ofarligt.
I föreställningens första scen kommer en vitklädd man in med en livlös kropp över sin ena axel. I bakgrunden spelas musik med stråkar. Mannen slår sig ned längst fram på scen och sätter dockan som väcks till liv i sitt knä. Han börjar sjunga ut över bänkraderna i det blå cirkustältet och får dockan att sjunga efter. Duetten fortsätter problemfritt en kort stund innan dockan spårar ur och istället börja gnägga, kuckeli-kua och spåra ur.
Annat än crêpes
När den, bara i år fyrfaldigt belönade spanjoren, Alexander Weibel Weibel kommer ut på scen händer något nytt. Med sig på scen har han en enhjuling, en trumpinne och en elektronisk fiol. Med trumpinnen skapar han olika ljud genom att slå på hjulen, dra trumpinnen genom ekrarna och spela på fiolen. Han spelar in ett ljud i taget tills en hel låt har skapats samtidigt som han åker runt på sin enhjuling med en fiol i högsta hugg.
När en reporter från en kvällstidning kommer in i cirkustältet blir han tagen direkt. Han och fotografen är på jakt efter det riktiga Gotland, bortom Almedalen. De har precis varit på créperiet intill och det första han säger högt och tydligt när han satt sig på träbänken är:
- Det här är jättebra Lotta, det är mycket bättre än crêpen.