Herman Lindqvist om rikets alla drottningar
Det skulle skam vara drottning i gången tid! Så mycket får man klart för sig efter att ha läst Herman Lindqvists Historien om alla Sveriges Drottningar.
Som avelskossor utvaldes de och skulle inte bara vara unga och sköna utan dessutom ha förnämliga anor och helst också en binge guld. Både innan de fördes i brudsäng för att alstra tronföljare och efteråt pågick deras gemålers amorösa äventyr.
Silvia bröt, liksom Karin Månsdotter på 1500-talet, trenden. Dels var hon ofrälse, dels gifte hon sig av kärlek. Dessutom är hon den enda som haft yrkeskarriär, fått lön, betalat skatt och levt som vem som helst. Och utan tvivel har ingen annan av våra drottningar gömd under en filt eller maskerad skjutsats till hemliga möten med sin kunglige älskade.
Boken berättar lika mycket om våra kungar och händelser i tiden som om drottningarna. Visste ni att Karl XII från det han började regera som 15-åring och tre år framåt levde loppan i Stockholm klädd i sidenkostymer som var sista mode i Paris och med lockperuk långt ned åt axlarna? Tillsammans med jämnåriga galopperade han genom gatorna och pangade fönsterrutor med sabel och pokulerade tills farmor skällde så han svor att aldrig dricka en droppe mer. Kriget var inte hans idé som många tror. Han blev angripen.
Drottningkavalkaden börjar borta på 900-talet med Erik Segersäll och hans argsinta Sigrid Storråda, som möjligen bara är ett påhitt. Sen slutar den med en, tycker jag, fullkomligt ointressant harang om vad vår nuvarande kronprinsessa Victoria anser om monarkin och dess roll i Sverige. Däremellan finns mer än femtio drottningar presenterade.
Två av dem lekte med tanken på statskupp.
Den ena var Gustav III:s skärpta mamma Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store. Hon stiftade på 1700-talet Vitterhetsakademien, lade grunden till Nationalmuseums samlingar och hade ett kuriosakabinett där hon bland annat förvarade sitt dödfödda barn i sprit. En dag sprättade hon de 44 största juvelerna ur sin drottningkrona för att få medel att störta regeringen och återföra makten till kungahuset. Stenarna skickade hon till en tysk bankir som skvallrade och så blev det inget av.
Den andra var drottning Victoria, gift med Gustaf V och den som bestämde. Hemliga kodade brev bland annat mellan henne och likaledes kuppbetuttade upptäcktsresanden Sven Hedin tyder på vad som var på gång.
Hon var en av de drottningar som själv prasslade till vänster enligt kungligt föredöme.
Victoria var skicklig fotograf. Vad hennes bilder och breven hon och kungen växlande under hennes ständiga utlandsresor kunnat berättat vet ingen. De förstördes enligt kungaparets önskan. Glasplåtarna hivades i sjön och epistlarna brändes.
Herman Lindqvists bok är fylld av fakta och pikanta detaljer. Han redogör för spännande omvärderingar bland annat av den begåvade 1300-talskungen Magnus Eriksson, som nedsvärtades av den heliga Birgitta, som också kunde vara politisk satmara. Två nationalhelgon puttas från piedestalerna, Norges Olav den helige som beskrivs som ölstinn slagkämpe och brutal krigare och Sveriges Erik den helige som tydligen inte alls släpades ut från en gudstjänst och led martyrdöden utan som mördades efter ett fylleslag.
Silvia och flera av hennes föregångare har gjort viktiga sociala insatser. Drottning Josefina, gift med Oscar I, utdömde redan vid 1800-talets mitt systemet med allmosor och ansåg att staten borde ta ansvar för de fattiga. Drottning Sofia, gemål till Oscar II, inrättade för egna pengar en lägenhet på Söder i Stockholm för kvinnor som suttit i fängelse. 75 procent av de 575 som togs om hand hjälptes till ett normalt liv.
Det är som alltid fart och kläm när Herman Lindqvist skriver om historia. Och nog är det härligt att alla dessa bortglömda damer kommer till liv. Men mest berörs man av att deras öden så tydligt påvisar hur lite världslig upphöjelse lägger till mänsklig lycka och hur föga den skyddar mot förlust av dem man älskar.
Så jobbar vi med nyheter