Historia - något man hittar på?

Ovanstående framgår pinsamt tydligt om man studerar historieskrivningens historia eller på fint språk "historiografi." Sådana böcker börjar bli vanliga och kan studeras även av icke-historiker - kanske med en viss ansträngning.
Den moderna historieskrivningen drar igång i början av 1800-talet. Starten blev olycklig. Historikerna sögs in i det "nationsbygge" som startade i hela Europa. Det gällde att skapa en så ärorik och krigisk historia som möjligt åt det egna folket. Historiska Museets antologi "Tankar om ursprung" tar förtjänstfullt sin avstamp just där.

Sönderfaller
Tyvärr blir det inte mycket mer än så. Boken sönderfaller i ett antal ganska speciella inlägg. Ibland också av låg kvalitet. Stefan Johanssons "Vikingatid? Nej tack!!" t.ex. driver den förvånande tesen, att vikingarna knappt nämns i den svenska litteraturen. Har författaren exempelvis inte hört talas om "Frithiofs saga"?
Ett inlägg bör ändå läsas med stor uppmärksamhet på ön: utgivaren Samuel Edquists uppsats "I Tjelvars fotspår".
De gotländska 1800-talshistorikerna - Bergman, Snöbohm, Erlandsson - ansträngde sig alla att bygga upp den gotländska identiteten. De utgick från myter. Fackhistorikerna (mest arkeologer) - Nerman, Stenberger, Nihlén och Söderberg - har inte varit sämre när det gällt att dra fram "bevis" för gotlänningarnas självständighet och ärorika historia. Gutasagan och sagofiguren Tjelvar har långt in på 1900-talet setts som historiska fakta. Den gamla fantasien om "goternas" stolta ut-eller invandring härifrån spökar ännu i en ABF-kurs från 1981 osv.

Kär idealbild
Aktuell än idag är en speciell, mycket kär idealbild: Gotland som en gång en självständig, självstyrande bonderepublik. I rikshistorien har den fascinerande sagan om Torgny lagman på tinget mönstrats ut. Vi behöver nog också mönstra ut en hel del gamla lärda önskedrömmar. Den slutsatsen måste dras av Edquists dokumentation.

Fakta som gäller
Man skulle kunna tro, att arkeologerna med sin handfasta materia är mindre böjda för fantasier än skrifthistorikerna. Motsatsen är fallet. Birger Nerman - en gång en framträdande Gotlandsarkeolog - satte en ära i att tolka sina utgrävningar utifrån fantasifyllda skriftliga uppgifter. Moderna arkeologer arbetar helt annorlunda.
Det förstår den, som läser Anna Lihammers friskt skrivna och fint illustrerade "Arkeologiska upptäckter i Sverige". Här är det fakta som gäller. Det låter torrt men så är det inte. Läsaren blir glad istället. Arkeologerna idag har så förfinade hjälpmedel att beskrivningen av alla fascinerade fynd leder till en mängd olika tolkningsförsök. Här gäller "tolkning utifrån fakta". Och mycket av det som numer grävts fram ger på det sättet en helt annan bild av historien än den gängse. Framförallt framstår Norrland och den dynamiska samekulturen där i en mycket annorlunda dager.
Moderna arkeologer stannar inte heller i forntiden. Lihammer berättar om utgrävningar av torp som visar att många torpare levde betydligt bättre än man hittills trott. Ingen nyhet för den som kommer från torpare men bra att historikerna får lära sig detta.
Och Gotland? Lugn, Lihammer beskriver på sitt konkreta sätt Spillingsskatten, Bulverket i ’ och Slaget om Visby. En bra presentbok. Eller varför inte resehandbok.