Historiker vid kanonens mynning
Inte många tror längre på det krig Bush satte igång i Irak. Men uppriktigt: hur ska man å andra sidan kunna förstå självmordsbombarnas slakthusorgier? Eller mullornas medeltidspredikningar?
Att vi inte förstår beror på att våra journalister inte förstår. De nyheter vi ständigt matas med kommer från dem. Och journalisterna matas från amerikanska media. Att vi är kritiska mot Bush nu beror på att amerikanarna är det. Vi är lika ensidigt amerikanska som förut.
Klyftan till arabernas och muslimernas värld är enorm. Men hav tröst! Man kan läsa Robert Fisk! Då förstår man att självmordstaktiken idag kan bli de desperata muslimernas enda möjliga svar på Västs numer extremt sofistikerade vapen. Och att muslimer som förlorat tron på framtiden gärna drömmer om sin lysande forntid.
*
Fisk blev tidigt Mellanösternkorrespondent för The Times och gick in för sin uppgift till 110 procent. Han bosatte sig i Libanon och där bor han fortfarande. Journalister följer vanligen makten men Fisk tillhör de få som vågar granska den. När Times - läs Murdoch - censurerade en USA-kritisk rapport lämnade Fisk tidningen och gick till nya Independent, hans tidning än idag.
Fisk är besatt av fakta och faktakontroll. Det säkraste är att själv vara på plats när någonting stort händer och det tycks Fisk alltid vara. Han känner allt och alla och tycks kunna öppna alla dörrar. Två gånger har han träffat bin Ladin - en gång på en bergstopp i Afghanistan. Därför kan han avgöra att det är bin Ladins röst som plötsligt hörs på ett band i TV. Rösten varnar amerikanerna från att gå in i Irak. Ett snabbkoll med kollegor i Mellanöstern bekräftar att det är bin Ladin. Aha - gubben lever och är troligen i Saudiarabien! Ett inträngande reportage kan brännas iväg. Vi i Sverige fick förstås nöja oss med våra "terroristexperter" som liksom amerikanerna bara tjatade om äktheten. Inte kan han väl leva så som vi har bombat och så vidare. Budskapet nonchaleras.
Ett annat exempel. Fisk sitter på sin balkong hemma i Beirut. Plötsligt hörs och syns en fruktansvärd explosion nere på stan. Fisk skyndar förstås dit. En kraftig man ligger på rygg med brinnande strumpor. Det är Hariri, Libanons premiärminister och Fisks vän. I den väldiga krater som jättebomben gjort letar redan uniformerade män - syrier som lägger ut villospår. Kommande natt fraktar syrierna bort samtliga bilvrak. Saken är klar. Fisk kan rapportera att syrierna sprängt den kristne Hariri i luften. Vi däremot har till dags dato fått nöja oss med spekulationer.
*
Boken är till stora delar fruktansvärd läsning. Offren för krig och tortyr, även de döda, blir människor som du och jag. Själv i ständig livsfara uppsöker reportern fronten, explosionsplatsen, tortyrkamrarna och sjukhusen utan bedövningsmedel och medicin. Han talar och talar med offer, anhöriga, läkare, torterare, ockupanter och ockuperade. Det spännande, romantiserade kriget är mycket långt borta.
Man skulle kunna tro att så garvad krigsreporter blivit cynisk, förhärdad. Tvärtom. Fisk är ständigt upprörd och han får läsaren med sig. I Iraks våldsamt överbelastade sjukhus upptäcker vår man en formlig epidemi av barncancer - en tjugodubbling. Bortom allt rimligt tvivel kan Fisk avslöja orsaken - den radioaktiva amerikanska ammunitionen. Fisk drar igång en stor insamling till de drabbade.
Ibland störtar han in i aktioner som får mig att fråga: kan man göra så? Är det någon idé att uppsöka vapenfabrikanter och fråga: Titta, denna amerikanska målsökande raket har ni tillverkat. Vet ni att den avlossats av israelerna mot en ambulans fullpackad med barn? Vad tycker ni om det?
Det visade sig vara väldigt mycket idé. Det kröp fram att amerikanerna alltsedan kalla kriget ofta mot militärens vilja levererat vapen till Israel.
*
Nu tror jag att några läsare knyter handen i byxfickan. Nejdå, Fisk är varken antisemit eller kommunist. Tvärtom - han anser det inte ens vara värt att nämna vänsterns gamla föreställningar om "befrielsekrig mot imperialismen". Arafat och PLO ger han inte många femöringar för och islamisterna och mullorna ger honom bara rysningar.
Hur ska vi då se på alla krig som varit och de som nu pågår (Irak, Afghanistan) och det som kan starta i morgon (Iran) i detta arma Mellanöstern? Enligt Fisk är vi alla, och i synnerhet Mellanösterns folk, historiens fångar. Gång på gång återkommer han till den karta kolonialmakterna höftade till vid slutet av första världskriget. Irak, Syrien, Libanon, Palestina tvingades på araberna.
Höjdpunkten av kolonial arrogans nåddes när britterna lovade bort Palestina till både araber och judar. Där har vi roten till arabernas för oss oförståeliga "antisemitism". Läser man Fisk förstår - inte förlåter - man den. USA pumpar sen länge upp Israels alla maktanspråk. Osloavtalet och den mångomtalade "fredsprocessen" var bluff från början till slut. Arafat blev grundlurad - palestinierna kommer aldrig att få en egen stat, ingen mark finns kvar, det kan varje bonde begripa.
*
När jag var liten låg jag liksom Fisk på magen på golvet och läste om Kriget. På den vägen är det och det har blivit många böcker i det otäcka ämnet sen dess. Fisks bok är den suveränt bästa.
Historikerns uppgift är att avslöja "hur det egentligen gick till" sade den moderna historieforskningens fader Leopold von Ranke. Fisk avslöjar hur det GÅR till.
Så jobbar vi med nyheter