Författarna ser en fara i att ett främmande folk, så kallade stockholmare, bjuder över fattiga gotlänningar och tillåts exploatera natur och kultur ohämmat. Åtminstone Ahlström tycks mena att fastighetsmarknaden för kustnära lägen har havererat.
Ahlströms och Lundins budskap handlar också om att äga en andlig tro. Det innebär att gotlänningar är ett särskilt folkslag, att de är fattigare än alla andra och att de därför blir utsugna utan chans till motstånd. Författarnas slutsats är att gotlänningar inte ska ta mera skit utan resa sig upp ur eländet.
Jag gick över till min vän Filosofen som har gotländska rötter sedan 1500-talet för att hör om problemet ur djupet av den äkta gotländska allmogen. Filosofen vet allt om ön och har blivit miljonär på att sälja små plättar av sina förfäders strandnära åkermark till rika stockholmare:
- De är bara ute efter strandnära tomter och de har mera pengar än alla andra, de saknar moral och vill köpa allt av värde och se en snabb värdeökning på sitt kapital punkt slut.
Journalistisk finess
Jag inser att min vän Filosofen utnyttjar mitt förtroende genom att agitera för en gammal myt. Om något är sant här så är det att gotlänningar är som alla andra, tänker jag. Nej, att det ska vara skillnad på gotlänningars fri- och rättigheter och att de ska ha förtur framför stockholmare och att stockholmare är en fara för Gotlands framtid är nog mera en journalistisk finess i författarnas verkstad, menar flera jag talat med.
Kultureliten
Ahlström och Lundin berättade om sina romaner på Fårö nyligen. Lundin skrev i GT att kultureliten var där. Det är en överdrift. Mötet med Ahlström och Lundin liknade ett religiöst väckelsemöte om tro och moral. Författarna utryckte sin oro för framtiden på Gotland. Församlingen instämde med halleluja.
Fyra olika trosinriktningar kunde urskiljas under mötet. Först var det den skara som förkunnar att gotlänningar är ett särskilt folkslag och att gotlänningar ska äga särskilda rättigheter av genetiska skäl.
Sedan var det den skara som är uppfyllda av helig ande och naturromantik. Det är en skara av sommarboende som sedan länge äger de finaste husen eller de strandnära villorna och vill försvara sina revir mot nya inkräktare som vill närma sig.
Sedan var det den skara som vill exploatera allt av värde som finns och säger att de vet hur Gotland ska skötas för att bli lönsamt.
Troshycklarna
Den fjärde skaran var fariséerna eller troshycklarna, de som köpt en tomt för miljoner och till varje pris vill hindra fler att komma med nya miljoner och förstöra marknaden.
Gemensamt för den elit som säger att de älskar Gotland är övertygelsen att de otrogna drivs av ett måttlöst begär och inte hör hemma här på ön. Eliten predikar att när otrogna stockholmare placerat sitt överskottskapital så sjunker de in i en slö tomhet. Stockholmare blir inte alls lyckliga här och Gotlands särart förblir obegriplig för dem, predikar eliten.
Författaren Håkan Östlundh, sommarboende, säger att det i Ahlströms debattartikel, i DN den 3 juli; finns en bakåtsträvande provinsialism. Ahlström går till motangrepp och hävdar att det inte alls handlar om provinsialism utan om vem som har störst plånbok.
Kronblom i Rute
Nu har vår käre Kronblom i Rute, bloggaren Schulman, börjat rota i det här om gotlänningars fri- och rättigheter. Kronblom i Rute filosoferar från soffan och är rolig ibland men hans inlägg i debatten blev tyvärr som en gammal östermalmsfarbrors tankar om hur svårt livet är. Kronblom i Rute vill vara gotlänning, det vill säga som alla andra, men påstår att han inte får det trots att han älskar Gotland och gör vadsomhelst för att bli älskad av gotlänningar. Kronbloms dilemma kan vara pudelns kärna.
Jag tänker ta en sväng över till Filosofen igen om det sista.