Hur Sverige blev en stormakt
Karl IX startade stormaktsprocessen på allvar. Denna "demoniska" maktmänniska (d 1611) såg till att statsmakten koncentrerades i kungarnas händer. Oppositionella aristokrater och biskopar avsattes eller avrättades. Stormaktsaspirationerna var det heller inget fel på - Balticum, Norra Ishavet, ja varför inte självaste Ryssland!
Däremot räckte lilla fattiga Sveriges erövringsförmåga ännu alls inte till. Vid slaget vid Kirkholm 1605 slaktades de svenska bondpojkarna som lamm i tusental av det polska kavalleriet. Karl själv flydde för livet.
Karl IX har nu fått sin första (!) biografi - något konstlöst skriven - av den unge historikern Erik Peterson med undertiteln "den skoningslöse." Vi kan tryggt anta att kunskapen om denne kung bör befästas. Men hur?
Min mormor, torpardottern, hade sin uppfattning klar. Karl var bra, en bondekung som inte drog sig för att låta "käppen dansa polska på fogdens rygg". Peterson polemiserar förstås mot denna seglivade 1800-talsbild av kungarna som bondevänner.
Men Peterson kritiserar också den moderna starkt kritiska bilden av Karl IX. Istället föreslår han något mitt emellan vilket tyvärr är ett magplask. Två falska kan inte bli ett korrekt. Karls misslyckanden berodde på att Sverige ännu var för svagt för att klara stormaktssprånget.
*
Nyckeln till lilla fattiga Sveriges stormaktsmarsch hette organisation. En militär och en civil förvaltning byggdes upp i rasande fart. Den gamla bördsadeln som fick topposterna räckte inte till på långa vägar. Mängder av unga karriärsugna begåvningar från lägre samhällsskikt utbildades, utnämndes - och adlades. Vid seklets början hade Sverige-Finland 600 illa skolade adelsmän. Vid dess slut fanns fem gånger så många - välutbildade.
Två nya böcker beskriver hur man kunde göra "klassresan" tack vare stormaktsbygget.
Lars-Olof Larsson skriver med överlägsen stilkonst om tre militära generationer Stålhammar som gjorde karriär genom krigen och blev rika jordägare i hemlandskapet Småland. Undertiteln är synnerligen välfunnen: "På marsch mot evigheten."
Tredje generationens Stålhammar avled i fält strax innan Poltava. Hans brev hem till hustrun andas ömhet, förfining och - girighet. En högre officer som Stålhammar hade tillgång till flera betjänter, extrahästar och så vidare. Det förklarar att Stålhammar kunde sköta sina affärer under det ödesdigra fälttåget. Mer entreprenör än krigare och 1600-talsmänniska blir slutintrycket. Larsson missar dock att analysera detta.
* * *
Mirkka Lappalainen står för den mest djupborrande analysen. Hon har detaljstuderat den finska ätten Creutz som gjorde en alltmer civil karriär: bergsråd, landshövding och till och med riksråd. Men trots sina höga befattningar, ibland helt nära kungamakten, var ändå inte bröderna Creutz tillräckligt fina för den gamla bördsadeln!
Lappalainen poängterar att svenska staten under hela 1600-talet levde farligt inte bara militärt utan lika mycket ekonomiskt. Adeln - gammal eller ny - fick alltså chefsposterna. Belöningen blev jord, "förläningar". Till slut var 70 procent av landets jord i adlig hand - till böndernas förtrytelse. Och kungen stod hela tiden inför en mer eller mindre tom statskassa.
Kungamakten hade två utvägar: erövringskrig eller "reduktion" det vill säga tvångsindragning av adelsjord till staten.
Ett lyckat erövringskrig försörjde armén och skaffade förläningar åt adeln. Det var den lättaste utvägen: vi hade en organisation för aggression. Förutsatt att kungen var kapabel att rida i spetsen!
*
Reduktion var ett mindre ärofullt, oerhört tålamodsprövande kameralt företag. Det förutsatte att kungen skulle köra över adeln, det statsbärande skiktet. Visst förstår man så här i efterhand att drottning Kristina valde en tredje - att helt enkelt stiga ner från tronen 1654.
Tränger läsaren igenom Lappalainens grundlärda studie blir det klart varför den svenska kungamakten till slut kunde rädda stormaktsväldet genom en grundlig reduktion 1680. Adeln var inte enig i sitt motstånd. Många nyadlade ttill exempel Creutzarna förespråkade reduktion. Man biter inte den hand som fött en.
Så jobbar vi med nyheter