I dag är det 200 år sedan Danmarks megakändis föddes

I Danmark har man förstått värdet av att vårda sina nationalklenoder och att 200-årsminnet av Hans Christian. Andersens födelse skulle passera obemärkt är nog en tanke som är otänkbar! Danmark satsar stort under detta år för att manifestera minnet av nationens mest kända person. Andersens liv och författarskap präglar hela 2005 i Danmark. Inte minst märks den megashow som den andre april, på författarens födelsedag, iscensätts i Köpenhamn. Andersen är Danmarks turistindustris största ikon och ett varumärke som förstärks inte minst genom de "ambassadörer" som utnämnts för att hjälpa till med marknadsföringen. I Sverige har författaren Per Olof Enquist, programledaren Mark Levengood, skådespelerskan Tuva Novotny och artisten Peter Jöback fått uppgiften att representera det så kallade HCA 2005-projektet.

Hans levnad är till stora delar allmängods och känt av många, hans verk av än fler - finns det då just något mer att berätta om personen? Kan vår tids ljus och forskning tillföra något om det brokiga universum som utgjorde Andersens liv? En summering får vänta tills jubileumsårets slut. Andersens liv och verk är på intet vis outforskat, mängden av litteratur kring hans person och verk är mer än omfattande. Sedan 1988 finns bl.a. "H C Andersen Centret" i Odense, ett institut under Syddansk Universitets ledning som bl.a. försöker samordna den strida ström av Anderseniana som ständigt utkommer. Inför jubileumsåret har ytterligare en uppmärksammad biografi utkommit, skriven av författaren Jens Andersen.
Att centret fått sin fysiska placering i Odense är naturligt, staden som var Andersen födelsestad och där han tillbringade sina första 14 år. Vid tiden för hans födelse, 2 april 1805, var Odense Danmarks andra största stad. En stad som präglades av stora skillnader i levnadsvillkoren, där en större del av befolkningen levde under fattigdom i stor nöd. Det var i denna miljö som H C Andersen växte upp. Inledningsorden i självbiografin "Mit Livs Eventyr" om att "Mit liv er et smukt eventyr, saa rikt och lyksaligt!" anger en ljus grundton om en lycklig saga, en saga som tar sin början under små förhållanden men som slutar i lycka och välstånd. I Andersens självbiografier, han utgav ett flertal, var det den bilden han gärna ville visa fram och för att nå den friserades ofta både härkomst och levnadsförhållanden. Hans bakgrund bidrog till en social stigmatisering som han levde med under resten av sitt liv.

Fadern skomakaregesällen, Hans Andersen, tillhörde den lägsta klassens hantverkare som inte kunde upptas i ett skrå. Modern, Ann Marie, hade en dotter född utanför äktenskapet - en halvsyster som Andersen helst "glömde" bort. Halvsystern Karen Marie omnämns i huvudtaget inte i någon av Andersens självbiografier. Att Andersen, denna uppväxtmiljö till trots, skulle bli både mycket vittberest och världsberömd är förvisso en slags saga som också kunde passa in i tidens syn på diktaren som genom sin egen begåvning övervinner alla hinder.
Andersen såg också mycket tidigt på sig själv som en person som var predestinerad för ett annat öde än vad hans bakgrund kunde ha bidragit till. Hans levnad kom också att sammanfalla med den i Danmark så kallade "Guldaldern" - en period då Danmark trots en mycket nationalekonomiskt bekymmersam situation upplevde en kulturellt mycket expansiv period, främst centrerad till huvudstaden. Andersen blev en av "Guldålderns" stora litterära personligheter, om än ofta sedd som ett kuriöst inslag bland de mer välartikulerade författarna med en klassisk bildningsbakgrund.

I början av september 1819 steg han av postdiligensen en bit utanför Vesterport, innanför stadsmuren fanns nu detta lyckorike där han skulle skapa sig ett namn, så var det tänkt. Andersens första tid i Köpenhamn blev självfallet inte den stora succés han själv hade tänkt sig, men hans omvittnat stora begåvning att kunna skapa kontakter och oförväget söka upp betydelsefulla personer i staden gjorde att han trots sin luggslitna uppenbarelse överlevde. Andersens håg stod i förstone till teatern, Det Kongelige Teater vid Kongens Nytorv utgjorde en stark lockelse för den fantasifulle Andersen.
Teatern utgjorde också ett både kulturellt och socialt centrum i staden där pjäser och aktörer var föremål för stor uppmärksamhet. Andersen lyckades med att bli antagen som sångelev hos ledaren för teaterns sångskola, tenoren Giuseppe Siboni, något som dock inte förde honom vidare till teatern. Möjligen är det något förvånande att han därefter sökte sin lycka på teaterns dansskola - en karriär som inte heller ledde honom vidare, men gav honom möjligheter att gratis få taga del av föreställningarna på teatern. Under några års tid prövade Andersen ett flertal uttrycksformer - pjäsförfattande, romanförfattande, ej heller det med någon större framgång. Under senhösten 1822 besökte Andersen statsrådet Jonas Collin i hans hem på Bredgade, en kontakt som skulle visa sig mer än betydande under hela Andersens levnad.

Det Collinska huset kom Andersen att kalla för "hemmets hem".Familjen Collin tillhörde kretsen av de etablerade och högt aktade familjerna i staden. Den lite kyliga Jonas Collin ingav inte Andersen några större förhoppningar om hjälp, han var mer av en handlingens man än av ord och det var genom hans försorg som Andersen fick möjlighet att börja studera vid latinskolan i den lilla staden Slagelse på Västsjälland. Det var ett nederlag att lämna huvudstaden, men Andersen kände trots allt att han var tvungen att gripa denna chans till bildning och kunskap. Tiden i Slagelse blev en de mest olyckliga i Andersens liv, inte minst förföljde bilden av den hårda rektor Meisling honom resten av livet.
I den i svensk television nyligen visade filmen om den unge Andersen får denne Meisling kanske en allt för stor roll. 1827 lämnar Andersen Meislings undervisning. Under det sista året var studierna förlagda till Helsingör dit Meisling blivit förflyttad. Det var dock till huvudstaden som hägrade för Andersen och det med stor lättnad han slutligen återvänder till Köpenhamn. I oktober 1829 fick han så slutligen sin studentexamen, han ansåg sig nu vara en fri man och ville ägna all tid sin tid till skrivandet, att uppnå målet att bli en erkänd "digtere". Han avlägger trots sina ambitioner att helt ägna sig åt skrivandet även en förberedande universitetsexamen 1828.

I maj 1831 reser Andersen på sin första utlandsresa, till Tyskland. Den 16 maj avreser han med ångbåt från Köpenhamn till Lübeck. Resorna kommer att prägla en stor del av Andersens levnad och inalles tillbringar han hela 9 år utomlands. Redan några timmar in på färden på denna hans första stora resa plågas han av tandvärk, en ständigt återkommande plåga resten av livet. I en av honom själv ofta spridd historia skulle han i barndomen blivit spådd av en kvinna som förkunnade att "han skulle flyga högt och bli stor och förnäm i världen", kvinnan förutsade också att Odense en dag skulle Illumineras för honom. Den 6 december 1867 hedrade Odense sin då världsberömde son genom att utnämna honom till hedersmedborgare, nu kunde också spådomen gå i uppfyllelse.
Från en balkong i rådhuset såg han det stora fackeltåget till hans ära och lyssnade till sången, men de vinterkalla vindarna som strömmade mot honom i det öppna fönstret medverkade till att en outhärdlig tandvärk blossade upp i häftig smärta. I triumfens ögonblick förstördes den stora dagen av de ständigt återkommande tandsmärtorna. I sagan "Tant Tandvärk" skriver Andersen "Gud bevare oss från hennes besök, fru Tandvärk, hennes höghet Satania Infernalis!" Han visste själv, mer än de flesta, vad hennes besök kunde medföra.
Resorna förde honom ut i hela Europa och gav honom, för sin tid, en kunskap om omvärlden som var få förunnat. På sitt eget (självupptagna) vis gjorde han sig bekant med många av sin samtids stora författare, kungahus, furstesläkter och kulturpersonligheter som ingen annan dansk tidigare gjort. Hans fåfänga personlighet tillfredsställdes i hög grad av att