I djupet av det fördolda

Det finns böcker, och det finns litteratur. "Den vita väggen" tillhör den senare kategorin. Den manar till eftertanke, den väcker nyfikenhet, den kräver uppmärksamhet. Och den skänker tillfredsställelse; läsandets njutning.
"Den vita väggen", Albert Bonniers förlag", är den tredje boken i gotlänningen Håkan Andersons romansvit, efter "Breven" 2004 och "Om en ensamstående herre" 2007.
Berättelserna är fristående, men hänger också samman, inte minst berättartekniskt. Håkan Anderson lägger pussel med personer, platser och samvetets - eller den inre röstens - problematik.
Utgångspunkten är Klintehamn, där någon - författaren? - hittar ett manuskript signerat Anton Karlgren. Genom detta manuskript tas läsaren med på en expedition i spåren av andra världskriget.

Karlgren skriver om den tyske filosofen Hermann Reiter som spårlöst försvann från Heidelberg 1961. I hans namn publiceras senare ett par böcker och frågan är om det verkligen är Reiter som skrivit dem, om han fortfarande lever, och i så fall var? Och varför vill han hålla sig undan?
Karlgren ger sig av för att likt en detektiv söka efter Reiter. Förutom forskande efter en person blir resan en utforskning av skuld, försoning, ensamhet och annat som formar existentiella villkor. Den bokstavliga berättelsen blir också metaforer för det inre livet. Ett nyckelbegrepp blir det Reiters släkting säger till honom innan han ger sig av; "Genom botgöring lämnar man syndarnas kollektiv".
Texten är inte indelad i kapitel utan löper i en slingrande linje. Den ställer krav på uppmärksamhet, inte minst när språket formar meningar som är en och en halv sida långa. Men långsam läsning öppnar sinnena.
Liksom "Den vita väggen" var "Breven" också mycket bra läsning. På sätt och vis påminde den om Dan Browns "Da Vinci-koden" som kom ungefär samtidigt, fast väsensskild och på ett djupare plan bättre.
Roman nummer två återstår ännu för undertecknad att upptäcka, vilket ska bli ett sant nöje. Likaså bådar det gott att det i väven av platser och personer som skissats på bokpärmarnas insidor, benämnd "Plan tio-års", finns fler titlar.

Många böcker läses som tidsfördriv och underhållning. Läsupplevelsen av "Den vita väggen" är däremot ett bra sätt att förvalta tiden. Det känns stort att Gotland hyser en sådan litterär förmåga. Och förvånande att han inte får mer uppmärksamhet.
Eller som Carl-Johan Malmberg skriver om Håkan Anderson i Svenska Dagbladet: "...tycks få känna till honom och ännu färre ha läst honom. Det är häpnadsväckande, för med sina tre romaner ... är han en av Sveriges starkaste berättare: en helt egen röst med ett allvar och en omsorg om språket som får det mesta av vad som skrivs i romangenren i dag att te sig ytligt, inställsamt eller knaggligt.