I händerna på en spelare?
Henrik Arnstads nyutkomna biografi heter - just det - "Spelaren Christian Günther". Författaren visar med otaliga exempel att Günther också som utrikespoliker var en spelare. Snabbt anpassade han sig efter en ny situation.Men anpassligheten ledde lätt till rena äventyrligheter. Mannen saknade långtidsperspektiv och vägrade att låta sig vägledas av något så skumt som moral. "Iskall egoism" skulle vara ledstjärnan enligt Gûnther.
Anpassning 1940-41 var förstås anpassning efter det segerrika Hitlertyskland. Inte nog med att det lilla, illa rustade landet Sverige var helt kringränt av alliansen Tyskland-Sovjet. Dessutom var Hitler den sannolike slutsegraren, trodde man. Storbritannien var enda kvarvarande motståndare och föreföll utslaget. För att slippa ett tyskt anfall var det nödvändigt att ge tyskarna malm, kullager och låta tyska soldater transporteras genom Sverige, trodde man. Dessutom tystade regeringen mängder av kritiska pressröster som kunde tänkas reta den alltid lika känslige herr Hitler. Ett hit men inte längre fanns: den nationella självständigheten. Lydstat fick man inte bli.
*
När Hitler var segerrik var Sverige splittrat. Hur långt kunde man gå? Hur långt borde man gå? Långt, mycket långt tyckte Günther. Med sig hade han kungen och kungahuset, ÖB Thörnell, militären, högerledaren Bagge, flertalet bland studenterna och den högre borgerligheten och väl också större delen av medelklassen. Enstaka socialdemokrater och många bönder kände också suget.
Tyskvännernas starkaste argument var Finland. "Finlands sak är vår" hette det under vinterkriget 1939-40. Sverige sände frivilliga och massor av vapen och var nära att komma med. Naturligtvis segrade Sovjet till slut men Finland stod ändå kvar som en skyddsmur mot ryssen.
Midsommaren 1941 sätter Hitler igång på allvar och anfaller Sovjetunionen. Finland dras med i anfallskriget och hoppas på revansch. Vad var naturligare än att bli med på ett eller annat sätt för att hjälpa Finland - och för all del själv hålla sig framme vid nyordningen av Europa - tyckte de tyskvänliga.
I det här läget skissade Günther på en militärallians med Tyskland. Hade tysk- och finlandsvännerna fått hoppa på östexpressen hade också vi släpats med mot slutkatasrofen.
*
Den starke mannen i Sverige var samlingsregeringens socialdemokratiska statsminister Per Albin Hansson. Han och större delen av svenska folket med honom avskydde Hitler. När Finland drogs in i Hitlers krig mot västdemokratierna dog finlandsaktivismen här i landet. Per Albin tvivlade dessutom på tysk slutseger. Den svenska beredskapen blev bättre. Det var dags att minska, inte öka eftergifterna. Äntligen satt landsfadern Per Albin ner foten.
Hädanefter höll sig högerledaren, utrikesministern och hans redskap kungen någorlunda på mattan. De gamla planerna på någon slags statskupp mot Per Albin dök aldrig upp igen.
Sovjetangreppet frigjorde nazismens hela våldspotential. Terrorn blev massiv mot de ockuperade även Danmark och Norge. Förintelsen startade på allvar. Information om det oerhörda nådde på ett tidigt stadium Sverige. Det märkliga är att Günther av alla människor är bland de första i västvärlden att reagera. Redan i december 1942 räddas några hundra norska judar över gränsen. Året därpå skeppas hela den danska judenheten - 8 000 - under en enda natt över Sundet. I tysthet hade den svenska statsapparaten mobiliserats med UD i spetsen. Vad hade hänt med chefen?
Arnstads förklaring är att Günther drevs av personliga skäl. Moraliska om man så vill! En älskad sonhustru och ett inte mindre älskat barnbarn var judar och gömdes en tid i Dalarna! Så genombröts antisemitismen för Günther, den antisemitism som då dominerade hela västvärlden inte minst USA.
Det neutrala Sverige blev så först i hela västvärlden att erkänna Förintelsen och börja rädda dess offer.
*
Ändå blev Günther brännmärkt som tyskvän också i eftervärldens ögon.Rättvist även för att eftergiftspolitiken fortsatte orimligt länge. Och Günthers roll vid juderäddningarna kom aldrig fram. Orättvist, eftersom Per Albin bär en stor del av ansvaret för detta.
Det viktigaste med den här boken är inte helporträttet av Ernst Günther utan att författaren vågar bryta med en trend. Trenden att moralisera hämningslöst över vår roll i andra världskriget. Varför stod vi inte upp mot Hitler? Varför censurerades Hitlerkritiska journalister? Hur kunde vi släppa igenom tåg och fartyg pinfulla med stridsutrustade tyska soldater? Och så vidare i en enda äktlutheransk syndapredikan i bok efter bok, dokumentär efter dokumentär.
Arnstad vågar till och med påpeka att vi trots all olustig censur hade den mest långtgående pressfriheten i västvärlden under perioden.
Visst kan man haka upp sig på att boken saknar litteraturförteckning och litteraturkritik. En sista genomgång av siffror och omdömen hade inte heller skadat. Ändå väger sådana invändningar lätt för Arnstad ger en lättläst, sammanhängande och delvis ny bild av Sverige under andra världkriget.
Så jobbar vi med nyheter