I huvudet på en nazist
Foto:
Hur mycket böcker vi än läser om detta kvarstår frågan: hur kunde detta ske?
Vilket slags människor var bödlarna? Var de överhuvud människor?
Amerikanen Jonathan Littell har med ett slags dödsförakt gett sig in i det nazistiska slakthuset. På franska har han begått en oerhört omdebatterad roman på hela 900 sidor kallad "De välvilliga". Huvudperson är en relativt högt uppsatt, mycket bildad tysk mördarbyråkrat, som överlevde slutstriderna och gjort en ny karriär i Frankrike. Trotsigt avbördar han sig nu sina plågsamma minnen.
I ett förord klargör denne före detta "SS-Obersturmbannführer" Max Aue sin inställning. Han ångrar ingenting, han gjorde bara "sitt jobb" eller mera högtidligt sin plikt. Och han visste från början vad han gav sig in på. Men han önskar att han sluppit mördandet. Aue tillstår att "vi missbrukades för något ont". Utåt visar han ingenting men "på dagarna ryter det i mitt huvud, dovt som i en krematorieugn."
*
På frågan om bödlarna var människor svarar Max Aue obetingat ja. I krig tvingas alla att döda - på det ena eller det andra sättet. Alla blir medskyldiga. Folkmord ingår i modern krigföring. Att bomba civilbefolkningen är också folkmord. Att dela upp krigföringen i regelrätta krig och folkmord som västdemokratierna gör är hyckleri. Krig är mord - och folkmord.
Under berättelsens gång rullas Aues familjebakgrund upp och den blir alltmer fruktansvärd. Han hatar sin mor och älskar med sin syster. Hon är den enda flicka-kvinna han förmår älska på riktigt. De homosexuella preferenserna dominerar, en livsfarlig läggning i Nazi-Tyskland. Säkerhetstjänsten får en hållhake på honom men erbjuder honom tjänst i den nazistiska bödelseliten.
Som intellektuell och jurist sätts Aue på kvalificerade utredningsuppdrag, snart nog åt självaste SS- och Gestapochefen Himmler. Men kriget och mördandet skjuter alltmer fart. Aue kommenderas till östfronten och måste delta i masslakten på oskyldiga män, kvinnor och barn.
*
Författaren väjer inte för någonting lika litet som nazisterna - och tyska krigsmakten - gjorde. Boken är en orgie i masslakt, strider och - orgier. Läsaren plågas och det är väl det som är meningen. Men det går knappt att lägga den mastiga luntan ifrån sig så rasande skickligt är den skriven. Man inser hur falska de vanliga krigskildringarna är i böcker, filmer och tidningar. Oerhörda mängder dokumentärt material har elegant vävts in i personskildringen.
Aue är en utpräglat intellektuell person. Vid slutstriderna kring och i Berlin, läser han Flaubert på franska! Självklart finner han många av de nazistiska chefsbödlarna som Eichmann och Himmler enkelspåriga. I likhet med Hitlers formidable rustningsminister Speer - som han en tid försiktigt samarbetar med - tycker han att det är viktigare att låta en del judar arbeta än att döda dem. Men som övertygad nazist trodde Aue på den starkares rätt. Följaktligen lydde han alltid chefsbödlarna hur primitiva de än var och hur förryckta beslut de än fattade.
Men det kostade på. Slaktandet nötte ned honom fysiskt och psykiskt. Mardrömmarna, sjukdomsfallen och sammanbrotten blir allt flera och allt värre. Till slut brister Aue inför den kvinna som älskar honom men som han inte orkar bli kär i:
"Vi dödar människor, förstår du, det är det vi gör, allihop, din man [soldat i Jugoslavien] var en mördare, jag är en mördare, och du är mördarnas medbrottsling, du njuter frukterna av vårt arbete."
*
Det förflutna hinner till slut - nästan - upp honom i form av två kriminalare som ideligen och allt mer påträngande anklagar Aue för mord. Sista gången ansätter de honom i Berlins tunnelbana under de apokalyptiska slutstriderna. Aue kommer undan genom att döda dem. Men hade han verkligen dödat sin egen mor och hela hennes familj?
Aue flyr, flyr undan nederlaget och alla fruktansvärda frågor. Han överlever och bygger upp en ny existens genom att sopa undan sitt föregående liv. Men även en nazistisk bödel behöver bekänna för det är ju det Max Aue till slut ändå gör.
Att han hade ett personligt ansvar faller honom aldrig in.
Så jobbar vi med nyheter