Eldprovet kom när Hitler hotade utanför dörren och Stalin inte var långt borta. Det gällde att hålla kursen. Per Albin följde två ledstjärnor: nationell enighet och neutralitet. Detta för att till nästan varje pris hålla landet utanför kriget.
I värsta fall gjordes avsteg från neutraliteten. Tyska trupptransporter genom Sverige var det mest dramatiska. Att tysta pressröster för att lugna Hitler var vidrigt för en gammal journalist. Hansson räknade kallt med att stormakterna accepterade ett neutralt Sverige. Då fick eftergifterna inte ge neutraliteten slagsida.
Hansson ledde en samlingsregering. Mycket av anteckningarna handlar om statsministerns ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop den. Inte bara partipolitik äventyrade den nationella enigheten.
Maktlöshet
Gamle Gustav V måste hållas på mattan om än i vördnadsfulla former. Han hade inte fattat att han var maktlös! Värre: den högre militärens tyskvänlighet. Värst: Per Albins egen utrikesminister, Christian Günther, blev allt tyskvänligare. Statsministern antecknade saken och manövrerade ut honom.
Nej fordrar enighet
Skildringen av den så kallade "midsommarkrisen 1941" - en hel stridsutrustad tysk division släpptes igenom - visar en mästare i aktion.
Å ena sidan borde Sverige säga nej som socialdemokraterna ville. Å andra sidan fordrade ett nej ett enigt folk. Eftersom de borgerliga ville rösta ja fanns inte den enigheten. Därför röstade också socialdemokraterna ja - denna gång.
Spelaren
Per Albin var trovärdig när han talade om folkviljan. Han visste att folket stod bakom honom.
När kriserna rasade som värst tog han ändå tåget till de mest avlägsna platser för att hålla föredrag - och känna av stämningen. Den var alltid god.
Andra nätter tillbringades vid spelbordet. Per Albin spelade bridge med direktörer - och Christian Günther!
Utan tvekan en kallblodig (skåde)spelare denne Hansson! När kriget vänt bjöds amerikanske ambassadören att vara med. Den här killen visste vad han gjorde!