I klass med Da Vinci-koden

Äntligen har den kommit, den tredje och avslutande delen i Stieg Larssons Millennium-trilogi med Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist som huvudpersoner. Det är nog inte många kriminalromaner som fått en sådan uppmärksamhet i förväg. Det beror naturligtvis på att hans två första böcker "Män som hatar kvinnor" och "Flickan som lekte med elden" blev formidabla succéer.
Stieg Larsson var journalist och chefredaktör på tidningen Expo. Tidigare hade han jobbat 20 år på TT. Han var en av världens främsta experter på antidemokratiska, högerextrema och nazistiska rörelser. Han dog av hjärtinfarkt i november 2004, endast 54 år gammal.
Det var först de sista åren i sitt liv som han började skriva kriminalromaner. Debutboken "Män som hatar kvinnor" kom ut postumt 2005 och fick samma år utmärkelsen Glasnyckeln, som det årets bästa nordiska kriminalroman.

Den här boken tar vid där "Flickan som lekte med elden" slutar och börjar med att den ena huvudpersonen, Lisbeth Salander och hennes far Alexander Zalachenko tas in akut på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Hon har en livshotande skottskada i huvudet och hennes far är svårt skadad efter ett yxhugg utdelat av dottern.
Zalachenko har tidigare varit agent inom den sovjetiska underrättelsetjänsten men "hoppade av" och beviljades fristad i Sverige av Säpo på 1970-talet. Han hatar sin dotter och vill till varje pris tysta henne för gott.
Den andra huvudpersonen, Mikael Blomkvist, är journalist och delägare i tidskriften Millennium. Han är den ende som känner till sanningen om Lisbeth Salanders omänskliga och grymma uppväxt och han planerar en avslöjande artikel i Millennium. Han upptäcker att Säpo spelar en viktig roll i den här historien.
Det finns hemliga avdelningar inom Säpo som inte ens Säpo:s egna chefer känner till. Både Wennerström-affären 1963 och IB-affären på 1970-talet finns med i bakgrunden till händelserna. Till och med gamle statsminstern Torbjörn Fälldin får dra ett strå till stacken när Säpos roll ska klaras ut.

Jag tycker att den här boken är fullt i klass med Dan Browns "Da Vinci-koden", även om miljöerna är helt olika så är händelseförloppet här mer realistiskt. Det är inte som i den boken koncentrerat till ett enda dygn utan avbrott. Här utspelar sig det hela under ett drygt halvår och huvudpersonerna får faktiskt tid till lite vila och avkoppling emellanåt. De äter också gott ibland, även om Stieg Larsson tycks ha haft en viss förkärlek för kaffe och smörgåsar.
Slutomdömet är att det är en suveränt skriven kriminalroman och det är beklagligt att Stieg Larsson inte fick möjlighet att skriva fler böcker.