Idétorka som kompenseras med attityd
Det är, visar det sig, en tråkig film i lyxförpackning. En film som lider av idétorka och försöker kompensera med attityd.
Man ser det framför sig: Sofia Coppola som skrivit allt själv och Kirsten Dunst som kostar pengar bara genom att andas i närheten av kontraktet. Producenten som vädjar: "Sofia, storyn håller inte, den är mordtrist" men Sofia bara "Jag är Sofia Coppola, jag gjorde "Lost in translation" och det hände inget där heller och min pappa gjorde ... "Peggy Sue gifte sig", så tig och svälj."
Och så genidraget: "Om vi klär ut hela filmen till bakelse kommer ingen att märka hur tråkig den är."
Resultatet är att filmen beter sig precis som c-kändisarna som svajar in på dess premiär: Den formligen skriker efter att vi ska tycka att den är snygg. "Hallå hallå, ser ni att Kirstens rosa skor matchar efterrättstårtan, lovar ni att bära krinolin nästa gång ni går ut och klubbar, märker ni att... nästa par skor matchar nästa tårta? Och om ni mot all förmodan inte märker det får vi hamra in det med ett soundtrack av Bow wow wow som inte en människa lyssnade på ens när de var stora för 62 år sedan."
Inte hjälper det att historien har svenskintresse tack vare att greve Axel von Fersen dyker upp som bifigur. I verkligheten ska Fersens och Marie Antoinettes kärlek ha varit hetare än Franska revolutionen, men den glöden lyckas Sofia Coppola släcka genom att placera sin italienska rumpa på den, iförd marsipangrön sammet.
Så jobbar vi med nyheter