Det här betyder att svenska romaner numera handlar mest om konsumtion och klassresor av olika deckareförfattare eller finansmäklare som berättar om sitt eget själsliv och nonsens. Var finns vår tids August Strindberg, Selma Lagerlöf eller Astrid Lindgren, klagar litteraturkritikerna.
Är det nu verkligen möjligt att det inte längre skapas berättelser som är som sagor och sägner som känns i hela kroppen? Jo, det gör det. De finns i idrottens värld. Där finns riktigt bra berättelser och det kommer ständigt nya som berör in i ryggmärgen.
Missade straffen
När ishockeystjärnan Håkan Loob berättade sin saga i SVT:s "Mästarnas mästare" för tre veckor sedan rörde han mina känslor rakt in i ryggen. Ingen sann gotlänning som hörde Loob kan ha varit oberörd av "det var en gång i Slite...", och så vidare.
När Loob berättade om hur tränaren Conny Evensen ringde från Färjestad var det en dramatisk upptakt som är lika bra som i en klassisk saga. Kungen ringer och erbjuder pojken från lilla Slite en plats i värsta laget och del i kungariket. Alla framför tv:n ville veta hur det skulle gå för den pojken!
Sedan berättade Loob om den rysliga stunden när han skulle lägga en straff i finalen mot Canada i OS i Lillehammer 1994. Loob missade. Då brast det för många som hörde honom, tror jag. Jag hade gråten i halsen. Men sedan kom en gosse som kallades Foppa och tryckte in den avgörande straffen och Sverige vann. Snacka om känslor som berör!
Från gråt i halsen till hysteriskt skratt och befrielse, vad kan man mer begära av en bra berättelse? Om någon inte gillar att den är från idrottens värld - tänk inte på det.
Sagor ur verkligheten
När Loob sedan berättade om hur han passade till ett av svensk ishockeyhistorias mest legendariska mål fördjupades sagan på ett personligt sätt. Var det så att Loob verkligen såg Tomas Sandström bakom ryggen när han passade till Tomas som slog in det avgörande målet i VM-finalen mot Sovjet år 1987?
Vem vet - "jag var inte säker men jag chansade", sa Loob. Vi som såg det var förstummade.
Idrottens sagor och sägner är nästan alltid sanna. Sagan kommer ur verkligheten. Är det därför det berör oss? Är det så att vår tids författare inte längre kan ge personlighet och fantasi till sina berättelser? Det blir helt enkelt inga sagor och sägner som känns i kroppen.
Håkan Loob blev utslagen ur "Mästarnas mästare" av sprinterdrottningen Linda Haglund förrförra söndagen.
Det sägs att han var djupt tagen av att målvakten Stefan Liv omkom i flygolyckan som skedde samma tid som tv-inspelningen. Men, det är en annan historia...