I tidningsartikeln berättade Annika Melin om hur de internerade tyskarna behandlades i Visby 1915. Hon äger brev från sin familj och citerade vad en släkting skrev i Visby 1915: "Jag tycker sannerligen att artigheten mot tyskarna är alldeles för stor."
Annika Melin jämförde 1808 och 1915 och frågade: "Är Visbyborgarna ett folk för sig eller såg det ut såhär i krig? Visbybornas kärvänliga sätt att ta emot officerare från främmande makt får en sentida ättling att höja på ögonbrynen."
Jag håller med Annika Melin! Men vad gäller 1808 är påståendet om danser faktiskt ingen sanning! Beträffande 1915 så gäller saken inte några särskilt anordnade baler. Det handlar enbart om att enstaka tyskar kan ha haft möjlighet att gå på dans exempelvis på Paviljongen.
Myten om danser
Högskolan på Gotland anordnade vid 200-årsjubileet 2008 ett symposium som senare resulterade i en skrift om 1808. Jag hade därvid till uppdrag att berätta om arkivkällorna och ingenstans har jag sett några uppgifter om att det skulle ha anordnats dans med ryssarna. Själv anser jag det otänkbart att sådant förekom.
Myten om danserna tror jag är av mycket sent datum och finns, såvitt jag kan se, inte med i Hans Björkegrens roman "Bron vid Ajmunds" från 1978.
Jag tror att myten uppstod här i Visby så sent som på 1980-talet. Då hörde jag några historieförmedlare berätta om ryssarnas danser med Visbydamerna 1808 i samband med guidningar, föredrag och visningar. Jag minns att jag ibland försökte protestera, men utan resultat. Tillrättavisningar beaktas inte alltid av goda historieberättare.
Von Schwerin
Mytens uppkomst tror jag har samband med publicerandet 1984 av boken "Filip Werner von Schwerins resa 1808 - Gotländska studier 6.
Von Schwerin var en svensk ämbetsman som sommaren 1808 följde med lagmannen af Klinteberg på dennes Gotlandsresa, då han skulle undersöka hur befattningshavare och allmänhet uppträtt under det korta ryska herraväldet.
Han ger en bitvis munter skildring av sällskapslivet i Visby och återger en massa indiskret skvaller om borgerskapets eskapader, delvis offentliga och delvis fördolda.
Musikalen
Jag tror att 1980-talets historieförmedlare i Visby helt enkelt slarvigt förbisåg att von Schwerings skildring av det glada livet uteslutande avser tiden efter ockupationen. Det var inte ryska utan svenska officerare som Visbydamerna dansade med. Och de glada balerna ägde rum i lättnaden över att svenskarna kommit till Gotland som befriare. Inte undra på att man då tog ut svängarna!
Ännu en gång har Eva Sjöstrand skänkt Gotland och vår historia en underbar och insiktsfull musikal - bortsett från detaljen med dansen! Hon lyckas på ett bra sätt skildra den gotländska motståndsviljan bland allmogen. Den är förbisedd i äldre litteratur.
Eva Sjöstrand låter de gotländska kvinnorna stå för försiktigheten och återhållsamheten. Bilden förefaller onekligen trovärdig! Eva Sjöstrand skildrar också på ett riktigt sätt de viktiga insatser som gjordes av von Hausswolff och af Klint.
Eva Sjöstrand har övertagit Hans Björkegrens humoristiska skildring av klockaren Lindahl i Fleringe, som här blir något slags pajas. Jag tror att han är värd att tas mera på allvar - en man som metodiskt förberedde sig för strid om den skulle komma.
Professor Åke Sandström vid Högskolan på Gotland har skrivit om ryssarnas icke-vålds-linje. De tänkte som en inbrottstjuv som räknar med att han kanske blir tillfångatagen - man undviker onödig skadegörelse. Ryssarna räknade med att de kunde bli avskurna på Gotland och aldrig komma hem igen till Ryssland.
Det är mot den här bakgrunden man skall se ryssarnas chevalereska uppträdande i Visby. Men - man dansade inte med fienden!