"Inkräktaren" kryper in under skinnet

När Håkan Östlundh lägger an tonen i sin nya roman "Inkräktaren", den femte delen i deckarserien om gotlandspolisen Fredrik Broman, rör han sig inom ett brett register. Från den oförblommerade idyllen på ett sensommarstilla Fårö bygger han ett skrämmande och tragiskt scenario som till slut tar struptag om läsarna.

Foto:

Kultur och Nöje2011-04-20 04:00

I sin nya Bromandeckare tar Håkan Östlundh till ett ohyggligt grepp för att bygga upp dramatik och spänning. Med ett stillsamt, ett medvetet och näst intill segt och beskrivande berättartempo, låter han oss med hjälp av både glädje och oro lära känna huvudpersonerna.

Han bygger en stämning där förvisso oförklarliga händelser pockar på sin lösning, men där han sakta men säkert vaggar in sin publik i falska förhoppningar.

När han sedan iscensätter sin historia och tar ur oss alla villfarelser sker det med en dödligt riktad höger - mitt i solarplexus.


Utstuckna ögon
Henrik Kjellander och hans fru Malin samt deras två barn återvänder till huset vid Kalbjerga på Fårö som varit uthyrt under några sommarveckor. Efter hand upptäcker de att någon av hyresgästerna tagit sig in i deras privatliv. Familjefoton med utstuckna ögon kan vara ett barns verk, men ytterligare tecken tyder på att familjen kan vara utsatta för hot.

Henrik, med rötterna från den här delen av Gotland, är dessutom involverad i en arvstvist med sina systrar, finurligt regisserat av Östlundh som här skriver med lånta fjädrar ur Ingmar Bergmans personregister. Henrik Kjellanders båda halvsystrar är nämligen inlånade från filmen "Persona" - Elisabeth och Alma Vogler.

Men när Fredrik Broman, som just återvänt från rehabiliteringen av sitt förra fall, tar sig an utredningen om de eventuella hoten hittar han också Henriks tidigare kärlek som också hon återvänt till sin uppväxtmiljö...


Skarpt läge
Håkan Östlundh blir allt skickligare när det gäller att skriva sina deckare. Samtidigt som han berör med sitt vardagsnära och berättande språk håller han hela tiden spänningen vid liv med små, små medel. Han smyger in de mänskliga, vardagliga känslorna av bräcklighet och portioner av att allt inte står rätt till.

Han har också en känslighet i det vardagsnära som skapar närhet och igenkännande hos läsarna trots att själva historien är av en helt annan dignitet.

Det är skarpt läge genom berättelsen och jag tvingas kapitulera ännu en gång - "Inkräktaren" kryper innanför skinnet och är den klart bästa deckaren i serien.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!