Instrumental perfektionism balanserades av spelglädjen
Det handlade om gitarristen George "Jojje" Wadenius och saxofonisten Magnus Lindgren (som även allt emellanåt plockade på ett tangentbord och till några låtar tog fram flöjten, klarinetten hade han dock lämnat hemma denna gång) tillsammans med sina bandmedlemmar Fredrik Jonsson-bas och inhoppande trummisen Magnus Persson.
Tidigare har denna konstellation (då med Jonas Holgersson bakom trumsetet) turnerat under namnet Made in Sweden 3, nu har de namnat sig till något otympliga Jojje Wadenius Band feat. Magnus Lindgren, och de har också givit ut en gemensam skiva, "Interloop".
Och det blir förstås en hel del, egenskrivet, Interloop-material under konserten. Två starka Lindgren-kompositioner inleder; "Pontiac" och "Cigarette Sounds". Här matchar musikerna verkligen varandra och den sistnämnda låtens melodislinga lockar fram ett sällsamt vackert samspel.
Kollektiva kompositionen "5 to 9" med sitt rockriff och oupphörligt återkommande, manande basfigur övergår i kollektivmusik av 70-talskaraktär modell Egba. Spännvidden är stor och det egna kompletteras med några standardlåtar och lite nostalgiskt Made in Sweden-material.
Avslutningens extranummer blir populistiskt och bryter egentligen stämningen när Jojje sjunger två barnlåtar, bland dem förstås "Kalles klätterträd". Uppskattat naturligtvis men egentligen onödigt i denna spelning som annars inte byggde på karriärernas greatest hits.
Men främst handlade det således om instrumentaljazz. Bandet låter instrumental skicklighet, ibland gränsande till perfektion, ljuda i lokalen. Därmed är det några få gånger livsfarligt nära att bli tråkigt polerat men oftast ingår motmedel som rejäla doser känsla och värme, nyfikenhet och spelglädje som tillsats i musiken.
Och Jojje Wadenius gitarrspel bygger på just känsla. I mängd. Han utnyttjar instrumentets dynamik och att ljudet dessutom definitivt har mer rockbett än traditionellt jazzgitarrsound ökar spektrat.
Emellanåt halvsitter han lojt på en barstol men för det mesta utför han stående en intensiv närkamp med sitt röda instrument. När han dessutom några gånger odlar sin nynnande scatsång tillförs den aktuella låten ytterligare en markant laddning sväng. Men fulll kontroll har han hela tiden.
Magnus Lindgrens till det yttre opolerat matta sax skimrar desto mer musikaliskt. Några melodislingor är djupt vackra i sin som det verkar enkla klangbild men där det ligger en genomarbetad strategi bakom.
Glädjen över att få spela tillsammans är påtaglig bland musikerna där Wadenius och Lindgren utgör varsin generation. Det här är en kvartett som matchar varandra, med Fredrik Jonsson som basklippa och där Magnus Persson inte alls känns tillfällig där han sitter och manar fram en blandning av lekfullhet och exakthet i sitt komp.
Det inledningsvis nämnda samarbetet med Gotlandsmusiken är definitivt inte totalbrutet. Magnus Lindgren har fått i uppdrag att skriva ett stycke för blåsorkester och jazzgitarr för just Gotlandsmusiken.
Vågar vi hoppas på att det blir Jojje Wadenius som får uruppföra?
Så jobbar vi med nyheter