Integrationspolitikens haveri
I början av år 1992 hade den så kallade Lasermannen dödat en människa och skottskadat tio andra i Stockholm. Han attackerade invandrare. De boende i Rinkeby var panikslagna.
Det är då som Friggebo ber de panikslagna att sjunga "We shall overcome". Friggebo blir utbuad.
Händelsen kan ses som början till den svenska integrationspolitikens långsamma haveri. Efter Friggebos besök i verkligheten i Rinkeby, och "We shall overcome", har det bara gått utför med integrationspolitiken. Idag finns den inte.
Fint och kulturellt
Jag har samarbetat med fler så kallade invandrare än någon annan så kallad svensk, som jag känner. Gemensamt för mina invandrade arbetskamrater är att de var integrerade av egen kraft.
De kom till Sverige på 1970-talet. Då fanns det ännu rimligt med jobb och valmöjligheter. Integrationspolitik var då något fint och kulturellt och litet på sidan om verkligheten. Det var säkert naivt, men tyvärr består det här gamla synsättet.
Den som idag år 2009 besöker Rinkeby, Rosengård eller Gottsunda, och många liknande enklaver i vårt land, måste inse att frånvaron av en verklig integrationspolitik är en tragedi för oss alla. Integrationspolitikens haveri ska till största delen skyllas på samtliga våra folkvalda politiker som suttit i den svenska riksdagen de senaste tjugo åren.
Valstrategerna svarar just nu med att integrationspolitiken måste hållas utanför riksdagen för att undvika sverigedemokraternas (sd) intåg. Tvärtom tror jag. Väljarna ser att segregation, brottslighet, hedersvåld och religiös extremism sopas under mattan. Det gynnar (sd) och Jimmie Åkesson.
Ingen politik alls
Åkessons väljare anser att han åtminstone har vett att säga att om vi inte har en fungerande integrationspolitik så ska vi inte välkomna invandrare. Det kan låta som en radikal integrationspolitik - men det är givetvis ingen politik alls.
Trots denna totala avsaknad av integrationspolitik sympatiserar nu drygt sju procent av väljarna med (sd), enligt senaste undersökningen.
Riksdagspartierna vill inte se (sd) i riksdagen efter nästa val, och de vill absolut inte tala med (sd) om integrationspolitiken. En sådan debatt gynnar bara (sd), vad som än sägs, menar de flesta politiker.
Det är en farlig väg på sikt. Partiernas avsaknad av integrationspolitik leder till avgrunden - om inget görs nu.
Riksdagspartierna menar också att (sd):s framgång beror på att problemen alltmer beskrivs som en tickande bomb. Och ännu värre - de menar att integrationens haveri är en mediekonstruktion och att folks kunskap om problemen är falsk och att även det gynnar (sd).
Det anses också att Åkessons berömda artikel i Aftonbladet lett till framgången. Men, det är en alltför enkel bortförklaring.
Upp till debatt
Valstrategerna anser att det är naivt av partiledare som Mona Sahlin och Maud Olofsson att "ta debatten" med (sd) och Jimmie Åkesson. Det skulle bara gynna (sd), vem som än vinner debatten. Därför må (sd) hålla sig inom kommunerna men inte i rikspolitiken, säger strategerna.
Det synsättet håller inte. Integrationspolitiken måste, förr eller senare, upp till allmän debatt, trots politikernas rädsla för (sd) och Åkesson.
De som är direkt berörda och alla andra har rätt att fråga politikerna vad de gjort av alla samhällsresurser och skattemedel som gått till integrationen och varför det hela bara gått utför.
Blir det "We shall overcome" som återstår när problemen blir akuta? Exempelvis med femton sverigedemokrater i riksdagen som ser lika snälla ut som alla andra riksdagsgubbar?
Så jobbar vi med nyheter