Iran ur feministiskt perspektiv
Författaren/serietecknarens enkla, skissartade personager är roliga, rörande och levande och berättar om Marjanes uppväxt och vuxenblivande i ett land med våldsamma politiska konflikter och förändringar som får stora konsekvenser för flickor/kvinnor. När hon är tio år skall alla flickor plötsligt börja bära sjal och de könsblandade klasserna splittras.
Fyra år senare, alltså vid 14 års ålder, sänder föräldrarna henne ensam till Österrike för att studera. De litar verkligen på att deras lilla dotter ska klara sig trots sin ungdom men föräldrarna vill inte att hon skall behöva växa upp i ett samhälle präglat av krig och förtryck.
*
Men det hade kunnat gå riktigt illa. I början är det svårt för den unga flickan att leva i en öppen västerländsk ungdomskultur, bland annat beroende på att Iran även i lyckliga tider fungerade helt annorlunda . "Festen blev inte som jag hade trott. När vi hade fester hemma dansade och åt vi. I Wien föredrog folk att ligga ner och röka. Allt offentligt hånglande störde mig. Vad ska jag säga, jag kommer ju faktiskt från ett konservativt land".
Hon råkar också ut för många missöden på grund av att hon temperamentsfullt uttrycker sin innersta mening i alla lägen. Hon tvingas byta bostad titt och tätt, hon blir avlurad sina pengar och röker hasch tills hon bokstavligen hamnar på gatan.
Luttrad och med erfarenheter från västerlandet reser hon efter fyra år hem igen. Föräldrarna tar emot henne med öppna armar. De accepterar till och med att Marjane inte vill berätta om sina svåra erfarenheter i Wien. De är vidsynta och förstående och älskar henne oavsett vad som hänt. Särskilt bilden av mormor är gripande och humoristisk.
Men återkomsten blir ändå inte som hon tänkt sig. I Iran har kriget lemlästat och dödat kamrater och släktingar. Revolutionsgardister snokar överallt och någon personlig frihet finns ingenstans. Därför lämnar hon sitt hemland ännu en gång för att leva i Frankrike.
*
Den fråga man ställer sig efter avslutad läsning är om det kan vara så illa att situationen för kvinnor i Iran fortfarande är densamma som när Marjane Satrapi valde att lämna landet 1994? Mediarapporter tyder på att så är fallet.
Något av ett svar på hur åtminstone de mer välsituerade kvinnorna i Iran hanterar förtrycket i sitt hemland har Marjane själv givit i serieboken Broderier (2006). När hennes färgstarka mormor säger: "Att prata bakom ryggen på andra lättar på trycket" så brakar det löst. En grupp kvinnor lättar humoristiskt och drastiskt sina hjärtan för varandra och skrattar och gråter om vartannat.
Jag skrattar med, ibland nästan hejdlöst. Det handlar till exempel om ens möjligheter att bli gift utan skandal om man förlorat sin mödom och ska försöka fejka att man är oskuld på bröllopsnatten. Men det kan också handla om frågan huruvida man ska satsa på broderier, hel- eller halvbrodyr, vilket har undermeningen att man ska sy ihop sig om man blivit av med sin mödom. Bokens sista replik fäller en desillusionerad morfar "När ormen blir gammal djävlas grodan med honom".
*
Inte visste jag mycket om Persien/Iran tidigare. Det jag uppfattat från massmediabevakningen har varit splittrat både i tid och rum och mycket komplicerat. Marjanes berättelse har ökat min kunskap om "kulturens vagga" samtidigt som det fått mig att skratta, uppleva djup medkänsla och att bli förbannad. En härlig feministisk bok med andra ord.
Kritiken är dubbelriktad, dels drabbas hennes egen kultur och förtrycket där, dels ger hennes iakttagelser av det västerländska en extra dimension åt läsningen.
Marjane Satrapis roman "Persepolis" har fått Peter Panpriset för bästa utländska seriebok. Den skulle kunna vara en inkörsport för alla dem som inte så gärna skulle ta en "vanlig" bok i handen för att informera sig om situationen i Iran.
Så jobbar vi med nyheter