Han står mitt i rampljuset - med ny bok, en föreställning och en dokumentärfilm gjord av Jan Troell. Allt detta funderar Jacques Werup på att lämna. Han drömmer om att inte längre filtrera livet genom språket.
Det finns en mening i en av hans böcker som väl beskriver Jacques Werups inställning till livet.
"Vad vet jag om det? Jag har ju inte skrivit om det."
- Det är en ganska förfärlig mening. Och det slår mig att skrivandet som en väg till att uppleva någonting är rätt förfärligt. Jag är faktiskt ganska trött på processen och skulle vilja lära mig leva utan att ständigt hålla på och uttrycka någonting, säger han.
I självbiografin "Medan jag levde" beskriver han målande sitt uttrycksbehov, det som ibland kan liknas vid en klåda, ett tvång som lägger sig i vägen för själva levandet. För hur närvarande är man i stunden när den i nästa sekund används som material för skrivandet?
- Jag har suttit 40 år av mitt liv vid ett skrivbord, tycker jag det känns som, säger han med en suck.
I boken gör den 66-årige författaren upp med sin profession. Jacques Werup granskar sig själv och sina motiv, låter texten kränga mellan humoristiska beskrivningar av möten med personligheter som Suzanne Brögger, Ernst-Hugo Järegård och Jimi Hendrix och smärtsam självrannsakan.
Det svåraste kapitlet handlar om romanen "Swiss made" från 1975 - den som lätt förtäckt beskrev hans egen familj och orsakade en definitiv brytning mellan honom och hans bror.
Han skrev boken med berått mod, säger han, "övermodig av min ålders hela förfärande vitalitet och brist på inlevelse". Men den skada som "Swiss made" orsakade fick honom att fundera över konstens ställning. Är den verkligen större än livet? Gör inte ett starkt och gott liv konsten överflödig?
- Att säga att jag ångrar mig vore felaktigt. Det är gjort och det gjordes. Den unge mannen som var jag kunde inte välja. Jag var inte utrustad som i dag. Unga män kan vara ofullgångna, jag mognade sent och var ett begåvat ego.
Mötet med Jacques Werup påminner mycket om hans bok. Det byter hela tiden skepnad, svänger från självinsikt och svärta till värme och sprallig glädje. För visst är han glad just nu, efter alla recensioner som hyllat hans bok. Glädjen spiller också över på hans scenverksamhet, och den föreställning som han just nu turnerar med.
- Jag går in på scenen med en enorm lätthet. Nu känns det som att allt har fallit på plats.
Men han är luttrad, tillägger han.
- Jag vill absolut inte låta cynisk - för min glädje är odelad - MEN jag vet hur fin gränsen är mellan medgång och motgång. Det finns ett fantastiskt bra uttalande av Samuel Beckett: "Det är nyttigt att vistas i motgångens friska luft".
Motgångens friska luft har definitivt blåst genom hans privata liv de senaste tio åren. "Medan jag levde" kretsar också kring hans sjukdomstillstånd, det förstorade hjärta som fick läkarna att börja överväga en hjärttransplantation.
Poetens alltför stora hjärta är en vacker metafor som ofta används om Werup, men i boken beskriver han också den krassa baksidan. Hur döttrarna inte vill ha något att göra med hans sjukdom, inte vill ta in att deras far är dödlig.
- Det är ju så det är. Det är ju ingen nyhet att krafsar man det minsta på ytan på människor i min ålder så har vi allesammans någon sjukdom. Det är livet, det är det som tar död på oss.
Boken är skriven med gott humör, ibland lite lätt koketterande på ett mycket Werupskt sätt. Samtidigt genomsyras den av en sorg över det liv som han valde att leva.
- Skrivandet har varit en räddning och en livboj. Men herregud, man kanske kan leva utan livboj ett tag. Jag kanske ska gå i simskola nu när jag försöker överge skrivbordet, säger Jacques Werup.