Jag erkänner: Rikstrafiken har rätt
Med det menas att vissa reformer är näst intill omöjliga att återställa, eftersom utvecklingen snabbt börjar flyga sina egna vägar. Friskolereformen från början av 1990-talet är ett bra exempel - även om socialdemokraterna i många år efteråt egentligen var motståndare till att friskolor skulle få kommunala bidrag, så insåg de till slut det omöjliga att avskaffa dem, eftersom antalet skolor och elever växte så snabbt.
Hade Rikstrafiken haft lite politisk fingertoppskänsla, hade de insett att Gotlandstrafiken också är en fågel som sluppit ut ur sin fångenskap.
För tjugo år sedan betraktades fem timmars båtresa och söndagssömn under trappan till bildäck som sakernas ordning - det var så det var, och vi gillade läget. Hade någon börjat dilla om tretimmarsfärjor och trippla turer på en och samma dag, hade det betraktats som ovanligt livliga fantasier.
Men så flaxade fågeln ut ur sin bur, och fantasin blev verklighet - och vardag. Att det numera är busenkelt att ta en shoppingweekend i Stockholm, eller sticka till Ikea i Kalmar över dagen - det är så det är, och vi gillar läget. Den gamla ordningen känns ungefär lika avlägsen som svartvit tv eller livet innan internet.
Efter att ha läst Rikstrafikens famösa rapport om "långsiktigt hållbar linjesjöfart", måste jag dock säga att jag inte riktigt begriper hur staten kunde låta Gotlandsfågeln flyga så långt från sin bur.
För om jag är riktigt ärlig mot mig själv, och ställer mig en liten, liten bit ovanför mitt snävt lokala egenintresse, så ser jag ju att färjetrafiken till och från ön är en lyxverksamhet. Eller, annorlunda uttryckt, ett rejält resursslöseri.
Av de drygt 2 800 färjeturer som gick förrförra året var det bara drygt en tiondel där fler än 85 procent av personbiljetterna var sålda - och då är ändå sommarmånaderna inräknade. Under januari och februari var bara två ynka turer av sammanlagt 322 någorlunda fullbokade.
I genomsnitt - och även här är sommarmånaderna med i beräkningen - är bara en av tre stolar upptagna på båtarna. Vissa månader står fyra av fem vilstolar tomma. Dag efter dag, resa efter resa.
Och båtmotorerna eldar bokstavligen för kråkorna. Snabba färjor betyder stor bränsleförbrukning, även när lasten av människor är lätt.
Senast jag åkte Oskarshamnsfärjan tror jag vi var 68 personer ombord. En snabb överslagsräkning utifrån Rikstrafikens statistik om Destination Gotlands bränsleförbrukning, visar att var och en av oss 68 förbrukade ungefär 300 kilo fartygsdiesel, och släppte ut nästan ett ton koldioxid per skalle. För att släppa ut samma mängd i en hyggligt modern bil behöver man köra 600 mil.
Men, fågeln är ute och jag tror inte att regeringen vare sig förmår eller vågar fånga in den igen. För politik handlar inte bara om att göra det som är rätt, utan också om att bli återvald. Och det är jag, när jag kliver tillbaka ner till mitt snävt lokala egenintresse, oändligt tacksam för.
Så jobbar vi med nyheter