"Jag skiter i om jag får kvinno-maffian på mig!"

Kultur och Nöje2007-04-16 06:00
Ett nytt skott slår ut på det litterära feministiska trädet med Maria Svelands roman Bitterfittan. Den är lika välskriven och fartig som odräglig.
Trettioåriga Sara är huvudperson. Omogen, avundsjuk och tröttkörd av dubbelt slit med hem och karriär sticker hon ensam till Teneriffa från man och tvååring för att sova, koppla av och få distans till sin situation.
Hon fattar att en förändring är av nöden, men som läsare tvivlar man starkt på att hon är kapabel att bära dess konsekvenser.
I bagaget medför hon en av feminismens kanoniska skrifter, Erica Jongs bok Rädd att flyga. Dess innehåll varvas med Bitterfittans.

De yttre likheterna mellan författaren och Sara är påfallande. Båda är i 30-årsåldern. Båda är utbildade vid Dramatiska Institutet. Båda är prisbelönta för bra radiodokumentärer.
Huruvida också deras privata liv passar in under samma raster känner jag inte till, men jag hoppas att Maria Sveland är klokare än sin fördomsfulla romanfigur som generaliserar världen omkring sig och är så bortskämt egotrippad att man har lust att ruska henne.
Bitterfittan är Svelands litterära debut. Dess starkaste avsnitt handlar om Saras barndom och uppväxt, hennes vånda mellan en pappa som ringaktar mamman och mamman som knogar på med diskandet och bullbakandet och mitt i alltihop förmår visa glimtar av djävlar anamma.

Beskrivningen av Sara, som anser sig ful, ful, ful, men plötsligt inser att hon kanske inte är så ful, känns äkta. Det gör också inblickarna i hennes gymnasistliv då hon flyr från hemmet in i armarna på killar, helst snygga, efter sena nätter med drickande och kompisar.
En enda man träffar Sara, som ger henne den kick ett skuldlöst knull utlöser. Han heter Johan och med honom gifter hon sig. Åren går och så föds Sigge. Därmed är kalabaliken igång.
Det feministiska rättvisekravet går inte att upprätthålla.

Amningsbekymmer, nattvak och en man som jobbar på annat håll under veckorna spräcker allt. För Sara vill kunna stanna kvar på jobbet när hon är inne i något intressant.
Hon vill ta ett glas vin med vännerna istället för att natta Sigge. Hon vill läsa kvällstidningen i lugn och ro på öppna dagis som papporna gör och så vidare.
I bokens slut inser hon att hon är gravid på nytt. Ett val blir oundvikligt.

Bitterfittan är ett riktigt strålande exempel på den perverterade värdeskala som sätter vuxnas självförverkligande och jämlikhetsjakt före barn som är små bara en gång och under mycket kort tid.
Jag blir livrädd när jag läser en bok som den här. Och jag skiter i om jag får hela kvinnomaffian på mig, när jag nu hävdar att biologin väger tungt inte bara för djuren, utan också för oss människor.
Det är ibland ett helvete att vara småbarnsförälder. Javisst! Men barn måste få vara små och ta plats och förändra föräldrars tillvaro den tid som går åt.


Jag vet, för jag tillhör själv en tidig våg av kvinnor som fick karriärmöjlighet samtidigt som vi födde våra barn och som tvingades till ställningstaganden okända för generationen före vår.
Ord om kärleken, äktenskapet och rollerna som hora och moder finns innefattade i romanens fiffiga kapitelvinjetter formade som blommor. Men bokens allra viktigaste konstaterande är följande fras, som Sara säger till en av sina pojkvänner: "Du stampar på mitt liv."
Upplever man tvåsamhet huvudsakligen på det sättet är förstås riskerna att fastna i rollen som bitterfitta påtagliga.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!