Bilåkarmusik. Så beskriver Kjellvander sitt album The Rough and Rynge från november förra året. Nu har han själv rattat ner från Stockholm till Burgsvik där han i kväll står på scen.
Christian Kjellvander gillar öar. Efter uppväxten på en ö i amerikanska Seattle flyttade han och familjen på sörmländska ön Mörkö.
- Jag har det i blodet, kanske är det därför jag gillar Gotland så mycket. Det lilla formatet funkar för mig, berättar han.
Rösten är ljus med lite rasp i på samma gång. Nästan lite svårdefinierbar. Som med dialekten. Christian Kjellvander är en salig mix av språklig cocktail, uppvuxen i Seattle och Malmö av föräldrar som hade levt på många olika orter. Mamma Kjellvander har till exempel bott i Visby.
Kanske är det flyttandet som har gjort att han trivs så bra med turnerandet. Det är numer rutin. Han packar in familjen och hundarna och drar i väg.
- Ibland står jag och tittar på grannarna när de packar sin bil i tre dagar inför sin semester, skrattar artisten.
För att få tiden att gå brukar han och barnen i-pod-battla, alla väljer en låt laget runt. Han har tre söner. Bra gener, skrattar jag och han blir allvarlig.
- Vi var ju också tre bröder, säger Christian med betoning på "var".
Gustaf Kjellvander, också musiker, dog bara 31 år gammal i juni. Han och Christian stod varandra nära och hade haft flera projekt inom musiken tillsammans.
- Klart det känns sådär, säger Christian och tystnar, slår ned blicken.
Han stod på scen två veckor efter dödsbeskedet.
- Det är en skärseld att stå på scen. När man går igenom sånt är det liksom rensande. Jag vet att han hade velat att jag spelade, säger han.
För musiken är inget jobb, samtidigt som det försörjer Kjellvander. Det är mer en livsstil.
- Kanske är det märkligt att jag spelade så tidigt, men det är mänskligt. För mig är scenen liksom varm, som en terapisoffa, tillägger han.
Tonårskänslan för musik är något han jagar efter. Då, när man lät bli att tänka och bara försvann in i bilder av låtarna. Samma magi försöker han hitta i sitt eget skapande. Musik är ingen matematisk formel även om han förstår att det går att bryta ned det till det.
- En bra låt ska vara lite som en konversation, man ska ha blivit lite rikare, lite socialt rörd, säger Christian.
Just nu håller han på med ett musikprojekt där han väver in mer bluegrass-toner. Ett stipendium från Konstnärsnämnden gör det möjligt, han tror inte skivbolagen är så sugna på den musikgenren.
Kjellvander har även de senaste tio månaderna jobbat på ett nytt skivsläpp. Eller nytt och nytt, mer än en slags comeback. Första bandet Loosegoats ska återuppstå efter tio år. Deadline för att gå in i studion är satt: mellan 10:e till 25:e januari nästa år ska det ske.
Att skriva för Loosegoats är annorlunda. Musikmässigt roligare, Christian säger själv att hans egna musik inte är så uppåt direkt. Och Gotland är på tapeten som plats för skivinspelningen.
Plötsligt klirrar det mot marken. Ur byxfickan rinner massor av enkronorsmynt.
- Pojken med guldbyxorna, säger han glatt.
Christian Kjellvander framstår, precis som sin musik, som rejält ödmjuk. Han är ingen posör direkt. För det blir byxproblem igen. Vid fotograferingen håller han på att tappa dem.
Kanske handlar ödmjukheten om att inte ta något för givet.
- Det är en ynnest att få göra det jag gör, säger han.