Janssons tätaste roman hittills - detaljrik och spännande
Det blåser upp till storm och elektriciteten slås ut. Ingen kan ta sig till och från Gotska Sandön där sju kvinnor samlats för ett rehabiliteringsläger, varav kriminalinspektör Maria Wern är en.Det är de inledande ingredienserna när Anna Jansson kokar ihop sin nionde Wern-kriminalare. Den här gången med "det slutna rummet" eller rättare "den slutna ön" som spelplan och kuliss.
Vem är vem?
Och det ska sägas redan från början, att detta är den tätaste roman Anna Jansson hittills skrivit och hon lyckas behålla den uppbyggda spänningen till den sista sidan.
Samtidigt gör hon massor av utflykter till samhälleliga problematiker, inte minst försäkringskassan handläggande av sina ärenden, och ibland blir det nästan för mycket av samhällskritiken - Anna Jansson vill nämligen ha med allt det hon själv funderar över.
*
"Inte ens det förflutna" är årets titel på Norstedts förlag och handlingen börjar några år tidigare, på sjuttiotalet med nya normer för barnuppfostran och samhällspedagogik.
Två utsatta barn samlas kring en hemlighet, en skattkarta från 1816 som de hittat i fängelsetornet Kajsarn i Visby, dåtidens fängelse där den berömde vrakplundraren från Gotska Sandön Petter Gottberg och hans kumpan Olov Vinor suttit av sina straff på vatten och bröd.
Barnens hemlighet är att en gång gräva upp skatten som finns på kartan, men ett av barnen - Erik Hansson - förolyckas under oklara omständigheter vid en bilolycka. När de sju kvinnorna sedan landstiger på Sandön är en av dem full av hämndlystnad och samtidigt redo att gräva upp Gottbergs skatter.
*
Boken handlar om utanförskap och orättvisor och som en bihandling får vi också följa Maria Werns egna känslor och den gamla förälskelsen till sin kollega Per Arvidsson som på nytt gör sig påmind.
Den historien blir extra kryddad av att Maria Wern och hennes barn är satta under dödshot inför den rättegång som ska hållas mot förra bokens huvudskurk.
Det gäller alltså att ha gott minne och sinne för detaljer när man kastar sig över den här deckaren där alla historierna korsar vandra.
*
Fortfarande skriver Anna Jansson med allt för stor detaljrikedom, inte minst alla skrönorna och alla platser i Gotska Sandöns historia.
Men det finns en röd tråd i historierna, om den utsatthet vi har som individer i ett samhälle som inte är byggt för alla.
Det är positivt och behövs, samtidigt som det faktiskt är riktigt spännande till sista kapitlet.
Anna Janssons bästa hittills.
Bara att spänna upp hängmattorna och invänta högtryck!
Så jobbar vi med nyheter