Joanna kastar ut gubbrocken
Jag tycker mest att det är roligt - och ganska tufft - att en ung kvinna ska chefa över ett hotell. Och jag hade gjort precis samma sak som Johan - om jag haft en dotter, ägt ett hotell och ville lämna över, vill säga.
Det som fick mig intresserad av nyheten var något hon sa i intervjun med Expressen. Och hon fick säga det utan att reportern ställde en enda följdfråga.
- Nej, jag räknar inte med att genomföra några stora förändringar under den närmaste tiden, sa Joanna i artikeln.
(Yada, yada. Jag hade läst nästan identiska pratminus i minst två tidningar tidigare.)
- Förutom en sak.
(Här fångades mitt intresse, om än bara lite.)
- Jag ska byta ut musiken. Pappas gubbrock fungerar inte längre, det måste bli modernare, fortsatte hon.
(Här raderade jag min färdigskrivna krönika om Björn Skifs, Kayo och Carola. Ni vet, Sveriges artistelit som hyllar brudparet i morgon.)
Man ska alltid bli misstänksam när unga personer hävdar att saker och ting måste moderniseras. Jag gillar inte att behöva säga det, men unga personer kan sällan skilja god smak från dålig. Jag är inte bättre själv, en gång i tiden trodde jag att det brittiska popbandet The Cast var popens framtid. Jag har även, på fullt allvar, hyllat Bad Cash Quartet och den i ärlighetens namn ganska trötta duon Hederos och Hellberg.
Så vad är det som säger att Joanna skulle vara undantaget som bekräftar regeln?
Att hon inte, likt så många före henne, kommer att blanda ihop orden modernt och olyssningsbart?
Men å andra sidan. Jag har aldrig bott på hotellet, så jag vet egentligen inte vilken sorts gubbrock som spelas i högtalarna. Jag har dock mycket svårt att tro att man först anlägger ett ganska lyxigt hotell, för att i nästa sekund rasera helt konceptet genom att kräma på vedervärdig boogie woogie framförd av äldre gentlemen med höga hårfästen. Har verkligen Creedence Clearwater Revivals mest allsångsvänliga rökare ljudit över hela öns nordöstra kust?
Om så har varit fallet, så förstår jag vad hon menar. Då har Joanna mitt fulla stöd när hon förpassar pappas dammiga skivsamling till den där bergsbunkern, bommar igen låsen och kastar bort nyckeln.
Men, det kommer alltid ett men när man pratar gubbrock.
Vi måste reda ut begreppen. Det finns gubbrock och så finns det gubbrock och aldrig mötas de två.
På ena sidan har vi Ian Gomm, Jackson Browne och Dennis Wilson, för att nämna dem som ligger vid min stereo just nu.
På den andra har vi dem som bara rockar.
Jag hoppas att hon menar den sistnämnda kategorin. För att ersätta Jackson Brownes solnedgångsmelodier med något modernt, typ lounge eller chill-out, vore förfärligt.
Ett tjänstefel, helt enkelt.
Så jobbar vi med nyheter