Jodå, han fick sista ordet!
Kent Anderssons "Sången om dvärgarna" skapar en både värdig och klassmässig inramning till Thomas Jankerts föreställning "Sista ordet" som just nu visas i olika Röda kors-sammanhang runt om på ön.
Det vimlar av dvärgar i världen nu
Förkrympa av maktspråk och lagarnas text
För Thomas Jankerts figur kunde det inte bli värre än det blev. Till slut fick han den sista vilan och det började bakom en parkbänk, inte ens den sista flaskan Renat hann han dricka ur innan det var dags för sista resan - till himlen eller helvetet var egentligen skit samma efter det han varit med om.
Han konstaterar kort att en vänlig kvinnas hand strök honom över kinden i ögonblicket han fick lämna in. Men när han börjar sitt samtal med Sankte Per, eller om det är Gud fader själv, om själva adressen, själva slutdestinationen, så blir det ett farväl till sig själv och en redogörelse om ett liv fjärran från människovärde och egenvärde.
*
Självklart var det inte så det började. Det började ungefär som i AMF-reklamen: "tomtebolycka, hej på mig själv - lite mer att leva för", men i reklamen snackas det aldrig om det som kan komma sen. Om skilsmässorna, arbetsplatsnedläggelser, sparken från arbetet, kronofogdarna som ska ha sitt, bostadslösheten, mötet med den sociala byråkratin, depressioner, natthärberget som allt tillsammans med den lilla stolthet man ändå lyckats bevara kan leda till en återvändsgränd utan stickspår.
- Vi är ju trots allt ett flockdjur och vi dör om vi hamnar utanför flocken - är det bärande resonemanget i föreställningen. Och att politikerna till slut fått erkänna att uteliggarna finns, även om det är frivilligorganisationer som upprätthåller natthärbärget.
Klart de visste, men vem vill erkänna att de har råttor i sitt eget hus? Klassmässigheten i den här pjäsen är knivskarp, det är inte direktörssönerna som hamnar på parkbänken eller tvingas in på natthärberget.
*
Men Thomas Jankert tar ett steg till i den här föreställningen och det är kanske det som är själva styrkan. Att det finns uteliggare även i Visby vet väl alla som inte blundar för verkligheten.
Det handlar om den belastning, det dåliga samvete de utgör för resten av samhället, hur de plockas bort från gatorna under sommaren och turistsäsongen så att vi andra inte behöver förnedras?
Det absurda är att den som inget äger har blivit en belastning för den som har, resonerar Jankert.
Jag tänker på slutraderna i Kent Anderssons dikt när jag lämnar en föreställning med både humor och värme, men också med stor insikt:
O, ni som växer er höga som bergen
där himlen är klarblå och sikten fri:
Fruktar ni inte den framtid då dvärgen
växer sig hundrafalt högre än ni?
Så jobbar vi med nyheter